Om relationer och svåra människor

Växla läsläge

Mer ”fragment”. Denna gång om något som alla kämpar med och söker svar på – hur man hanterar svårigheter i relationer och hur man hanterar ”svåra människor”.

Vill någon få mer omfattande svar på dessa frågor måste jag hänvisa till skönlitteraturen och filmkonsten, eller till duktiga psykologer som jobbar med dylik problematik på full tid. Jag själv avser här endast att med fragmenten som form och metod tala om det som berört mig själv mer specifikt. Och som alltid kommer det därför också att beröra frågan om vår överlevnad som mänsklighet på planeten jorden. Det är min ingång till denna text, och för att inte bryta med den fragmentariska formen kommer jag att sätta igång omedelbart. Fragmenten kommer nämligen att tala för sig själv och jag tror att läsaren också kommer att se detta.

Ord och meningar, dessa så fantastiska små saker som kan förändra liv, hur korta de än är.

Detta sista är också att ses som ett inlägg i debatten om vad som är god psykologi. Jag företräder, som alla de som följt mig vet, uppfattningen att tänkandet är nödvändigt för att förstå. Jag är inte antirationalist.

Kanske kan denna text göra detta extra tydligt.

….

Du kan läsa hur många djupsinniga böcker om filosofi och psykologi du vill, men har du inte vistats mitt i världen bland människorna kommer du aldrig att förstå dom.

Ja böckerna och beläsenheten är viktig, men det är också erfarenheten och dina egna tankar.

Livet självt ÄR den största av alla lärare!

….

Du är inte dina föräldrar. Du är din egen person. Ta in det du fått som är värdefullt från dom, genetiskt och mänskligt, men lämna det som varit dåligt och bli dig själv och lev ditt eget liv som du vill det.

Relationerna mellan föräldrar och barn kan som alla vet vara mycket svåra. Men dom kan också vara mycket bra. Se realistiskt på vad du fått från dom. Skönmåla dom inte, men svartmåla dom inte heller. Att bli vuxen handlar också om att förstå sina föräldrar och deras bakgrund och känslor.

Kanske det är dags för just dig att sluta klaga så mycket på dom. Kanske du borde överväga att lämna dom ifred med sina egna problem och börja leva ditt eget liv istället. Du kan inte vara alla människor psykolog, och särskilt inte dina föräldrars. Ja, ditt jobb i denna världen är sannerligen ett annat än att vara det.

….

Dina föräldrar är inte din bank! Förvänta dig inte att dom alltid skall finnas där och backa upp dig när du har ekonomiska svårigheter, utan lär dig fixa ditt eget liv istället. Kanske värt att säga just i dessa tider.

Jag tycker att från ålder X får du faktiskt klara dig själv.

Gäller givetvis inte alla, men i huvudsak står jag ändå för min poäng.

….

Har ni mött människor som inte förstått att Alla politiska och religiösa ståndpunkter är kontroversiella och som inte förstår det när de öppnar munnen? Det har jag.

Har ni mött människor som missat att livet och frågor ofta har större djup än dom tänkt på? Det har jag.

Har ni mött människor som försökt att förklara hur verkligheten ser ut, trots att dom inte vet något om hur mycket du själv vet. Det har jag.

Någon slutsats om ser det jag just sagt?

Om ni känner strömvirveln under era fötter av det jag just nu sagt så är det en bra sak, för då har ni förstått mångtydigheten i orden jag valt för att framställa min sak.

Kanske ni också mycket tydligt fattar att jag själv grubblat mycket på vad dessa sociala dilemman ställer en inför.

Har jag några svar på vad man gör när man ställs inför sådana situationer. Ja det har jag, men inga enkla. Jag måste säga som de visa ofta säger, att det beror på.

Jag lämnar detta med det sagt. I alla fall för tillfället.

….

Min respekt för och kärlek till Pablo Picasso har bara ökat med åren. Tydligen skall han också varit en vänfast person, vilket inte gör min uppskattning av honom mindre. Något att tänka på för alla som tror att Picasso alltid var en svår människa att ha att göra med.

Tanken om Picassos vänfasthet har jag hämtat från Patrick O’Brians bok om honom. Oavsett om detta är korrekt eller inte så är frågan om vår relation till genier inte oviktig. För genier är både våra bästa lärare och en ”motståndare” som vi måste besegra. Komplicerat? Nej egentligen inte. Genierna är helt enkelt på en och samma gång en positiv utmaning för alla våra tankar om livet och världen, men också ett hav att drunkna i och förlora oss själva i. Så mitt råd är, att lär er så mycket ni kan av dom, men lämna dom sedan bakom er för att finna eran egen unika väg. Denna frigörelseprocess blir enklare bara man förstår att även genier är ”bara människor”. Har man förstått detta så blir relationen till alla människor faktiskt enklare. Man blir både mindre besviken och mindre arg på dom när dom visar sig felbara och inte håller vad dom lovar

Det är frihet. Helt i Berdjajevs anda.

Picasso. Wow säger jag bara! Du gick verkligen din egen väg! Inte många har enligt min mening lyckats med det på samma sätt som du.

Du Var verkligen ett geni!

….

På arbetsplatser talar jag sällan om politik eller religion. Funkar helt enkelt inte. Det skulle bli öppet krig, för så laddade är dessa frågor.

På de sjukhus jag jobbat på har jag föredragit att ta hand om mina patienter framför att diskutera politik och religion. Lugnast för alla och bäst för patienterna.

Om någon vill diskutera politik och religion med mig får de göra det utanför jobbet. Eller så kan den som vill helt enkelt läsa mina böcker. Där finns all möjlig information för den som är intresserad.

….

Det har hänt att jag ibland blivit mycket arg på människor. Ibland har jag uttryckt min ilska på fel sätt, men generellt känner jag ingen skuld för det. Ilska får inte vara den enda förbjudna känslan!

De buddhister som hävdar motsatsen får ursäkta men jag tror inte på dom. Min resa genom livet har lett mig till andra slutsatser.

….

Jag har skrivit om detta förr, men jag tror inte på äktenskapet som institution. Jag tror på kärleken och på fri kommunikation mellan två människor, men inte på äktenskapet. Äktenskapet uppfattar jag mest som en juridiskt dokument och som en romantisk dröm. Den dagen som friheten ersätts med juridik eller plikter eller romantiska drömmar dör kärleken. Men mest föraktlig uppfattar jag när man blandar in ekonomiska kalkyler i kärleken. Att gifta sig för pengarna kan inte sluta på något annat sätt än att man begraver sina djupaste emotioner, vilket har förödande konsekvenser för den psykologiska och moraliska klarheten. Pengar och kärlek uppfattar jag som i princip inkommensurabla storheter, och ett val måste därför göras mellan antingen det ena eller andra. Sörj inte för att du fick ett olyckligt liv för att du gifte dig för pengar, för det var du som drog olyckan över dig själv. Känn istället ånger för att du bedrog din partner och inte var uppriktig. Det är där den verkliga andliga vändpunkten kan komma. I detta djup där du till slut mötte ditt verkliga själv.

….

Vilken relation har du till dina medmänniskor när du flyger ut och släpper bomber över dom? Idel respekt för deras liv? Idel kärlek?

Vilken idé har du ersatt de verkliga människorna med?

….

Personligen har jag varit förskonad från mycket svårt våld. Men jag har blivit utsatt för ett väpnat rån (i Rio), mordhot (på Norrlands Universitetssjukhus), överfall bakifrån av drogpåverkade personer (i Luleå och i Milano), och jag har också själv ingripit i situationer där andra riskerat att utsättas för våld (i Umeå och i Luleå). Som sagt detta är ingen diger lista, men oavsett om listan är kort eller inte så har jag lärt mig något om mig själv genom dessa erfarenheter. Vad var det jag sa? Att inga böcker i världen kan lära dig det som verkliga livet kan lära dig. Allt står verkligen inte i skolböckerna.

Den folkliga klyschan talar om livets hårda skola. Klyscha eller inte, den är sann. Och den skall inte underskattas.

….

På samma tema.

Jag har som sagt jobbat länge i vården. Och vilka erfarenheter har jag inte gjort där! Sett och tagit hand om knivskurna människor, människor som fått ansiktet söndersparkat, människor med bortskjutna ansikten, som fått järnrör i huvudet, människor som varit höga på amfetamin eller andra droger, människor med cancer i någon eller flera av kroppens alla delar, människor med demenssjukdomar eller psykiska sjukdomar, människor med bortopererade käkar, näsor, armar, ben och fingrar, barn med leukemier eller andra svåra sjukdomar, människor med stora och öppna sår och alla möjliga former av avancerade sårbehandlingar. Ja ni förstår, denna lista kan göras lång, mycket längre än den jag just nu skrivit. Och allt detta har utan tvekan format mig.

Men jag avser verkligen inte att göra mitt eget liv så unikt bara för att jag fått göra alla dessa erfarenheter i den svenska sjukvården. Nej tvärtom, dessa och liknande erfarenheter delar jag med många andra som jobbar i vården. Men det Är verkligen också viktiga erfarenheter, oavsett om många andra sett samma eller liknande saker som jag.

Och det är erfarenheter bortom den akademiska lärdomsvärlden.

Ibland har jag tyckt att vårdpersonal – i alla fall de som jobbat i vården länge som jag – fått liknande ögon som poliser som jobbat lång tid. ”Mörka ögon” av att ha sett för mycket av lidande och livets skuggsida.

Och vårdpersonal precis som poliser har jobbat mycket med ”svåra människor” och svåra situationer

Flera av oss tror jag har lärt oss mycket av våra jobb, också hur man hanterar svåra människor.

….

Vår relation till våra politiker bör inte vara drivet av hat. Moralisk upprördhet är okej, men inte hat. Ett verkligt och djupt hat är något annat, och inget konstruktivt kommer ur den. Den korta tid jag vistades på Twitter hittade jag många människor som drevs av väldigt mörka passioner, och ofta var det politiker som fick klä skott för dessa passioner. Jag är mycket främmande för detta sätt att förhålla mig till tillvaron. Politiker är också människor, och oavsett mina meningsskiljaktigheter med dom respekterar jag dom så länge de följer demokratins spelregler, och de har också min djupaste respekt för att de har modet och styrkan att stå upp för sina uppfattningar.

Är detta en alltför ”präktig” ståndpunkt? Inte alls. Jag har noga tänkt igenom denna ståndpunkt. Är helt enkelt helt övertygad om att alla blir förlorare på ett samhällsklimat som genomsyras av hat och brist på respekt för sina meningsmotståndare.

Och är det verkligen dit vi vill?

Jag menar, har vi verkligen råd med detta i denna eskatologiska tidsålder, med så många stora och helt livsavgörande frågor att lösa?

Tänk på det ni som börjat gräva hatets gravar allt djupare. Funkar verkligen hat och kärnvapen bra ihop?

Kan inte hatet bli den tändande gnistan till domedagen?

Vem har sagt att psykologi och politik inte hör ihop.

….

Ännu en relation. Vår relation till den planet vi alla bebor. Och vi måste förändra den relationen – å det snabbt! – för att överhuvudtaget överleva som art på jorden. Där kan man tala om en relation som verkligen gått fel!

Några tips på lösningar?

Ett förslag: varför inte börja med en egen självrannsakan? Kanske många upptäcker att just dom är en bland alla ”svåra människor”.

Jag säger att, bättre upptäcka det nu innan det är för sent.

Sanningen svider brukar man säga. Men jag säger, att den svider verkligen inte lika mycket som när atombomberna börjar brisera över jorden.

Eller när klimatförändringarna vuxit bortom all kontroll.

Eller när världens befolkning vuxit till 11 miljarder och det börjar bli ont om mat och rent vatten för väldigt många människor på denna planet.

Eller när hela den kapitalistiska logiken visats sig vara helt fruktlös och ingen har börjat tänka ut realistiska lösningar som fungerar i dess ställe.

Eller…

hur alla dessa hot och problem samverkar och förstärker varandra.

Jag kan inte hjälpa det, men det är den här jag Är, en människa och författare som skriver om mänsklighetens hela överlevnad på planeten jorden, och jag kan inte släppa dessa frågor.

Jag avser att fortsätta skriva trots min intellektuella isolering.

….

Kan inte underlåta att tänka på Horace Engdahl. När blev det helt okej att offentligt misshandla en människa? Jag själv ser inte det odjur som många tycks tänka att han är. Vad jag ser är många som har mycket uppfattningar om honom utan att faktiskt ha alla fakta på bordet framför sig. Och jag måste säga att jag inte sympatiserar med tanken på att vi skall ersätta våra domstolar med folkdomstolar. Känner jag Horace och hans värld? Nej inte alls, inte mer än att jag läst några av hans böcker och sett honom på TV några gånger. Men den Horace jag sett där, i hans böcker och på TV, har inte fått mig att tänka att han är en hemsk människa. Snarare har jag uppfattat honom som missförstådd. Och inte allt har berott på att han tidvis är en svår och mycket lärd författare, utan också på att många människor ofta inte verkar förstå vad han faktiskt säger. Jag uppfattar denna situation som svår för Horace. Jag menar då psykologiskt svår, för vad skall han göra? Anpassa sig till publiken eller följa dit där hans litterära och intellektuella passioner leder honom. Jag själv hade utan tvekan valt det senare. Och kanske är det också därför jag känner sådan sympati för karln, trots alla våra personliga och intellektuella och moraliska olikheter. Just detta, att han så envetet håller fast i sin tro om vad som är av kvalité och värde. Jag tycker att Horace har integritet. Kanske fler borde ta sig en funderare på vad som egentligen ligger bakom denna egenskap.

Svåra människor handlar bl a denna text om. Jag säger att det finns många sätt en människa kan vara ”svår” på, men inte alla sätt att vara svår innebär att man har fel.

Vad Horace egentligen tycker och tänker om livet och universum överlåter jag dock till honom att berätta om. Jag tänker inte göra mig till den stora uttolkaren av hans inre universum, och jag har ingen avsikt att bli en sådan uttolkare av honom i framtiden heller. Men vad jag absolut vill, är att bana väg för tanken att Horace Engdahl har en viktig plats att fylla i det kulturella Sverige och att människor kanske mer noggrant borde lyssna på vad han faktiskt säger.

Just nu är detta också det viktigaste jag kan göra i hela detta ärende. För jag vill inte medverka till att göra en av Sveriges mest lärda och tankeväckande personer situation helt omöjlig i Sverige.

Som ni ser handlar mycket av det jag skriver om på sistone om det allmänna kulturella läget i Sverige och världen, och detta ”fragment” (som blev långt) är inget undantag från detta faktum. Jag för också alltjämt ”de förtrycktas talan”, och dessa faktum sammantaget gör att jag också velat försvara Horace Engdahl på det sätt som jag gjort. Jag anser faktiskt att Sverige och världen behöver honom, och jag anser lika faktiskt att han på flera plan är rent mobbad och behöver någon som sätter ord på detta och säger som det faktiskt är.

Ibland har jag tänkt att det största skälet till varför Horace Engdahl nu så envetet misskrediteras på Twitter och i media är för att han så ihärdigt försvarat ”den stora kulturens” värde gentemot ”den folkliga kulturen” och för att han också öppet deklarerat sin misstro mot det stora folkflertalets omdöme när det kommer till dessa frågor. Jag tänker att den häxjakt han nu får utstå bottnar sig i just denna sida i honom, och nu när det visar sig att även han ”snavar på mattan” ibland och visar sig felbar och mänsklig, ja då flockas de mediala gamarna kring det Horaceiska kadavret för att kalasa på varje rest av hans värdighet som finns kvar. Och jag måste säga att detta inte är en vacker syn. Det är ett Sverige, som jag uppfattar det, som inte klarar av att ifrågasätta sig själv och som inte klarar av att förstå vilka psykologiska mekanismer som lurar i de egna djupen. Han har helt enkelt trampat på en mycket öm tå, för ingen vill egentligen höra att man inte förstår vilka de egentliga konstnärliga och intellektuella djupen är. Och inför detta ”oförlåtliga brott” gör man som man alltid gör, att helt enkelt misskreditera sin meningsmotståndare istället för att tänka igenom om det egentligen ligger något i vad vederbörande säger. Urgamla mönster av projektioner av det egna mörkret på sin föreställda opponent följer här nu också. För lika mycket som det innebär en plåga att tänka på att man kanske haft fel innebär det ett verkligt obehag att möta sina egna tillkortakommanden som människa. Och i fallet Horace Engdahl blir också det sistnämnda alltså särskilt plågsamt, eftersom han väcker tanken hos många att de inte har särskilt intelligenta och välgrundade omdömen om många aspekter av det som rör världens kulturliv. Och det är en ”plats” som många inte vill befinna sig på, i denna uppenbarelse av den egna idiotin. Det är en sak som svider alltför mycket för många för att man skall kunna ta in.

Min uppfattning är också att det är här det börjar bli riktigt grisigt. De stora kollektiven som känt sig träffade av det Horace säger utvecklas här lätt till en mobb som får luft under vingarna, och man börjar tycka det är okej att ge luft åt de mer vidriga aspekterna av sitt tankeliv. Konsekvenserna av elementär socialpsykologi visar sig här (som vanligt) i sin mest vidriga form. Det är rädsla som visar genom en hel grupp, och när rädslan är fördold för det egna jaget, ja då går det precis som det brukar gå, att människor omdefinierar hela verkligheten och börjar kalla den något annat än den egentligen är.

Och Horace har hamnat i denna psykologiska strömvirvel.

Återigen kan jag bara säga, stackars Horace! Det kan verkligen inte vara kul för honom just nu.

Sverige år 2018. Ett land där vi tycker att det är roande att se ”lärda män” hånas i media och på Twitter och där alltför få söker verkliga fakta i målet eller upprörs av det som sker.

Kan det ligga något i det Horace Engdahl säger? Att många människor helt enkelt inte fattar bättre.

…detta blev ännu ett ”för långt” fragment.

Frågan om Sverige, media, mobbing, kulturen och Horace väl och ve tycks engagera mig.

….

Varje utbildning borde innehålla någon bra bok som handlar om hur man hanterar svåra människor på sina arbetsplatser. Detta kan ses som ett förslag på hur vi kan fördjupa och förmänskliga kulturen på våra arbetsplatser i Sverige.

Jag tror detta skulle vara en hjälp för många.

….

Ibland möter man människor som är sublimt jävliga. Människor som medvetet hela tiden rör sig i gränslandet för vad som är acceptabelt eller inte, som sårar med ett leende, som gör människor kluvna, splittrade och osäkra på hur de skall bete sig, som nästan i varje andetag de tar verkar med en dold agenda. Min erfarenhet, efter snart 54 års liv, är dock att det är väldigt få som rör sig på den här avancerat destruktiva psykologiska nivån, eftersom det krävs ett på något plan intelligent psyke och något alldeles extra av psykologiska skador för att befinna sig där. Men när jag skriver dessa rader kan jag se dessa människors ansikten framför mig, och jag vet också, av erfarenhet, hur lång väg de har för att finna tillbaka till sig själv. Och det måste man veta när man möter dom, att de kommer att göra allt de kan för att värja sig för sanningen när man säger den till dom. Och dom kommer att ljuga och vara mycket elaka när de skyddar sina egna livslögner, livslögner som nått sådant djup att de ersatt sanningen och blivit en integrerad och omedveten del av dom själva. Ja, så är min erfarenhet.

Den verkligt avgörande frågan är dock: hur bemöter man sådana människor?

Min erfarenhet är att man kan bara bemöta dom där de står i sina egna djup och avslöja dom helt där de står. Det är på den nivån man måste bemöta dom, i en värld utan vackra omskrivningar och anpassningar till deras egna tankevärldar. Prata om det som är väsentligt och sant och ingenting annat.

Men tänk inte att det är ditt ansvar att reformera deras sinnen, det ansvaret vilar helt på dom själva. Stå bara fast i sanningen för att den är vad den är. Och gör det helt utan förväntningar på framgång.

Den enda framgången är att du äntligen tagit ifrån dom makten över dig själv.

Och djupt inom dom kommer sanningen att ligga kvar som ett minne och som en fast punkt som dom aldrig kommer att kunna utplåna.

Det är min tro att det minnet en dag i okänd framtid kommer att bli den punkt som till slut gör förvandlingen av deras egna själar möjlig.

Amen.

….

Det svåraste av allt, vad vi gör med diktatorer och tyranner. Här finns inga enkla svar, något som historien också visat. Men ett är säkert, vi måste få bort dom från makten för att lösa alla våra stora och gemensamma globala ödesfrågor. För är det någon som verkligen tror att dessa hjärtlösa sällar bryr sig särskilt mycket om människors och världens väl och ve. Inte jag i alla fall.

Svåra människor skulle denna text bl a handla om. Diktatorer och tyranner faller som ”alla” förstår under denna beteckning mer än andra.

….

Ibland är den svåra människan din flickvän, pojkvän, maka eller make. Ibland är den svåra människan du själv. Ibland är ni båda svåra för varandra. I livets trasslighet gäller det att se vad som är vad. Löser vi inte dessa trassliga frågor så går vi helt visst svåra relationer till mötes.

….

Vi har inte bara relationer till människor, djur och natur, vi har relationer till begrepp också. Och begrepp kan vara mångtydiga och komplicerade. Ibland bråkar vi också om begrepp för att vi misstolkar innebörden av dom och för att vi inte förstår hur andra uppfattar dom. Ord är heller inte bara den teoretiska innebörden av dom utan de väcker också våra känslor beroende på alla möjliga orsaker. Säg t ex inte bara hur vi uppfattar ord som socialism, liberalism, nationalism, marxism, islam, kristendom, militarism, evigheten och Gud. För några väcker en del av dessa begrepp positiva känslor, medan de för andra väcker stormar av vrede och ogillande. Och i debatter om dessa ”stora ting” brakar oftast alla illusioner om människans balans och omdöme samman. ”Ingen” förstår vad den ena egentligen säger och menar, och till slut är hela debatten så borta från de egentliga frågorna att den börjar handla om något helt annat. Ack du svåra mänsklighet! Ibland är det bästa du kan göra att tiga och helt ställa dig utanför diskussionen. Ingen idé helt enkelt att tala inför en hopplös publik.

….

Ur vår relation till begrepp som Gud och sanningen växer alla andra begrepp. Det börjar där och slutar där, och allt följer av vilka svar vi ger oss själva på dessa frågor.

De eviga frågorna gör skäl för namnet, läste jag en gång en präst skrev. Så sant!

Ibland är präster väldigt kloka människor.

….

Det största självbedrägeriet är att tro att vi kan lura Gud.

Relationen till oss själva kan ibland gå så fel. Ibland lurar vi oss själva bortom alla gränser.

….

Mariano Rajoy har nu tvingats bort från posten som Spaniens president. Och jag är ytterst lycklig för det.

Mariano Rajoys, en av dessa svåra människor.

Min relation till Spanien är mer än bara tomma ord. Namn som Barcelona, Katalonien, Bilbao, Baskien, Picasso, Goya, Velasques, Moreno, Zurbarán, Gaudi, m m klingar väldigt vackert för mig.

Givetvis, mycket mörker finns i Spaniens historia, men bakom ordet Spanien vill jag också sätta ett stort WOW! För mig personligen kommer sig mitt WOW  inte minst från min alldeles speciella kärlek till Barcelona och konstnärerna. Bara Picasso ensamt gör mig faktiskt helt stum av beundran. Och då är min kärlek till Goya ännu större.

Jag hoppas att jag, på ett eller annat sätt, får återvända dit.

/Ivar Rönnbäck

5/6-2018