När journalistiken upphör att tala om det viktigaste är vi alla i fara

Växla läsläge

För inte så lång tid sedan försökte jag få in en artikel i några av våra största dags- och kvällstidningar, men det gick inte. Kalla handen. Det som mötte mig var antingen en kompakt tystnad eller en serie lättgenomskådliga lögner om att ”konkurrensen om utrymmet är hårt och att min artikel därför inte kan ges någon plats i deras tidningar”. Givetvis kommer de som svarade med dessa ord hävda att ”intet av lögn” finns i deras motiv och ord och att realiteterna är precis de som dom sa, att konkurrensen faktiskt är så hård och att min text helt enkelt inte kvalificerar sig för ett tryck. För att ni som läser denna text skall förstå vad jag fortsättningsvis kommer att säga kommer jag här först att citera hela min artikel. Jag tror det först då kan bli tydligt vad hela saken egentligen handlar om.

Här följer min artikel.

Debatt inom ramen för 3500 tecken. Omöjligt om ämnet är stort. En tragedi för svensk tidningsjournalistik att det riktigt stora och svåra kan vi inte diskutera utan att en risk för en fullkomligt utslätad ytlighet uppstår på grund av dessa trångt hållna ramar. Men vad göra? Försöka i alla fall, med hjälp av en maximalt kondenserad och enkel stil. Kanske funkar det. Kanske inte. Jag försöker.

Jag säger att världen är på väg mot katastrofer av en omfattning som vi aldrig tidigare sett på jorden. Och det som får mig att hävda det är de sammantagna effekterna av fenomen som, ansamlingen av massförstörelsevapen i världen, den globala militarismen, en i grunden dysfunktionell tillväxtbaserad världsekonomi, överutnyttjandet av naturresurser, extrema klimatförändringar, artutrotningen, den alltjämt pågående befolkningsökningen på jorden, de kriminella organisationernas växande inflytande, den globala korruptionen, hotet mot den fria tanken och det fria ordet, plus det ohyggliga och sorgliga faktum att mänsklighetens historia i mycket varit en exkursion i våld och brutalitet. Denna lista går säkert att göra längre, och helt säkert går det också att skriva en ljusare motbild mot den bild jag just gett. Men faktum kvarstår, att detta är realiteter och de måste därför tas på allvar och diskuteras för vad de är, sammantagna, som hot mot själva vår överlevnad som mänsklighet på jorden.

Och det är detta man inte diskuterar i svensk media. Ja man diskuterar – ibland och väldigt sällsynt måste sägas – dessa frågor och hotbilder var för sig, som isolerade företeelser i förhållande till varandra, men man diskuterar dom inte som en helhet, hur allt i själva verket interagerar med varandra. Alla dessa problem måste också brytas ner i sina beståndsdelar och analyseras djupgående för att man skall förstå vidden av vad dessa hotbilder innebär. Det tragiska är då, precis som jag skrev i inledningen, att detta inte låter sig göras med 3500 tecken (eller lite mer) satt som gräns. Så vi hamnar då här, med en massmedial situation som i stort är oförmögen att sprida kunskap och information om vår existens mest livsavgörande frågor. Jag säger därför, att det svenska mediala klimatet har blivit för ytligt. Och tyvärr måste jag också säga, att ibland känns det som att hela det svenska kulturklimatet har blivit för ytligt. Alltför få, är jag rädd, diskuterar på allvar det som jag med denna artikel vill peka på. Och det är mer än ledsamt, för det går faktiskt inte att rädda världen ensam. Det krävs miljarder människor som tillsammans börjat första vidden av de globala och psykologiska krafter som driver världen. Det krävs, kort och gott, en radikal medvetandehöjning hos flera miljarder människor som i sin tur leder över till nyskapande politiska handlingar. Där har vi också hoppet för mänskligheten. Svaret finns med andra ord i och hos oss själva. Men utan kunskap går det inte. Jag vill därför peka på att det journalistiska uppdraget har fått en väldigt akut och tillspetsad betydelse i vår samtid. Det handlar nu om hela vår överlevnad som mänsklighet. Det är dags att ta det uppdraget på allvar nu.

/Ivar Rönnbäck

Filosof, Författare, Förläggare

Nu vet ni vad jag skrev.

….

Utan att gå för djupt in på hur jag ser på mina kvalitéer som författare och skribent vill jag säga, att jag kan skriva. Och det är därför inte det som är skälet till varför alla dags- och kvällstidningar som jag kontaktat vägrar att ta in min text i deras tidningar. Nej, skälen till detta ligger som jag ser det någon helt annanstans, i innehållet, vilket förvandlar denna fråga om deras nekande till något helt annat. Men innan jag går in på vad som är de egentliga orsakerna till deras aversioner gentemot det jag säger måste jag få säga en sak, nämligen att denna typ av bemötande av mig är för mig på inga sätt nytt. Tvärtom, det är så här det brukar se ut, antingen en kompakt tystnad, för mer än en inser att de måste börja ljuga och att de då riskerar att förlora hela sin intellektuella trovärdighet, eller så ett försök till en lögn, som ofta kan kamoufleras bakom en blek artighet och en förhoppning att jag med den skall lämna dom ifred. En osann beskrivning? Hör mig ut och döm sedan själva.

Det jag skriver om i denna artikel, och det jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att grubbla på och skriva om är enormt stora och svåra frågor, jag vet, och jag vet också att många människor har svårt att hals över huvud dyka in i dessa frågor och själva börja tänka på dom, för instinkten om att det kommer att bli smärtsamt och svårt och krävande för både intellektet och hjärtat gör att människor lätt väjer av i en annan riktning, till något mer lättsamt och lättfattligt. Men är detta ett konstruktivt förhållningssätt när det kommer till den finala frågan om mänsklighetens hela överlevnad på planeten jorden, som ju är den fråga som sysselsatt mig, och som min artikel också handlar om. Nej, måste jag säga. Faktiskt absolut inte. För bortom all tystnad och allt tigande finns bara döden, den slutgiltiga förintelsen, bara för detta enorma förnekande av verkligheten som den är. Jag vet, vi är nu inne på djupa frågor. Denna fråga om hur saker och ting ”är”, är nämligen varje filosofs fråga, i.e. frågan om vad som är sanningen. Och vi vet ”alla” hur det ligger till, människor har väldigt olika uppfattningar om vad som är sanningen, inom politiken, religionen, psykologin, konsten e t c. Hela nationer ligger i konflikt med sig själv om vad som är sanningen, hur den s k verkligheten skall förstås och beskrivas, liksom äktenskap också faller på denna fråga. Man grälar och bråkar hela tiden om vem som har rätt och fel, om vad som faktiskt är sant och falskt. Och ingen ro finns i relationerna mellan länder, regioner och kärlekspar. Ja många gånger är det i alla fall så, givetvis inte alltid och på samma sätt, men ändå – konflikterna finns där, mer än ofta.

Sanningen, denna så stora fråga. Vad är sanningen, egentligen? Quid est veritas? Som han sa, Pontius Pilatus. Och denna fråga är nu utkastad mitt framför oss med hela sin fulla styrka i vår nutid, eftersom konsekvenserna av svaret kan bli så oerhört fatala. Mänsklighetens död och förintelse på planeten jorden. Det är där vi står, och det är därför jag vill diskutera journalistikens ansvar i detta sammanhang.

….

Jag måste säga som det är, jag är inte glad över det sätt som journalistiken utvecklats i världen, och som jag uppfattar det är denna känsla också något som jag delar med ganska många människor på den här planeten. Vad som får mig att tro det är den livliga debatt som uppstått kring medias sätt att fungera kring det amerikanska presidentvalet, samt genom den ständigt nya uppkomsten av s k ”alternativa media” som uppstår, i USA och i Sverige och i andra länder på vår planet. Min kritik måste jag säga går dock djupare än mycket annat som skrivs och talas om nu efter herr Trumps framfart i USA, och likaledes anser jag att jag själv som person tillhör en av de mer radikala rösterna även inom det som brukar definieras som ”alternativ media”. Båda dessa påståenden från min sida vill jag dock, i alla fall i denna text, helt lämna att vidareutveckla eftersom var och varen kan själv bilda sig en uppfattning om det faktiskt ligger något i det jag säger här. Det enda jag vill att läsaren just nu är beredd att tänka på är att det i nutiden finns en tämligen aktiv kritik mot de etablerade mediernas funktionssätt och att jag själv är en av dessa kritiker, som tillika då är mer radikal än de flesta andra röster jag möter. Det är där jag vill starta denna diskussion.

Men vari består då min mest centrala kritik mot de etablerade medierna? Det tänker jag nu försöka förklara.

Det som ytterst upprör mig mest är den brist på verkligt djup och sanningslidelse som finns i det mesta av den moderna journalistiken. Mycket journalistik idag bedrivs enligt min mening alltför mycket med politiska eller ekonomiska motiv, alltså jag menar med motiv som överskuggar och förhindrar det som borde vara det viktigaste, nämligen att fritt och okorrumperat och lidelsefullt söka sanningen i olika samhällsförhållanden. Det jag säger just nu är heller ingenting egentligt nytt, vi behöver bara tänka på Noam Chomsky´s bok Manufacturing Consent och Howard Zinn´s bok The Peoples History of the United States för att förstå att jag har mina föregångare i denna kritik. Chomsky skriver, som alla som har läst honom vet, att ”Corporate Media” i mycket är att betrakta som propagandamaskiner för specifika ekonomiska och politiska intressen och att tanken på att den amerikanska pressen skulle vara så fri som den ofta utges för att vara är en illusion. På samma sätt kan man säga att Zinns bok om den amerikanska historien är en s k ”alternativhistoria” som i mycket är helt fördold eller ihjältigen i de traditionella läromedlen och böckerna om amerikansk historia. Tillsammans utgör alltså dessa herrar, och som de är ”lärda män”, två tunga kritiker mot det intellektuella och mediala klimatet i USA. Chomsky kritiserar media, medan Zinn går rakt in i historieskrivningens hjärta och säger att historien som vi känner den och fått oss berättade om på våra skolor och universitet i mycket är en förfalskning.

Jag kan inte undgå att tänka på Sokrates när jag tänker på Chomsky och Zinn. Båda betraktade som farliga för ”det etablerade samhället”, som personer som hållas borta från alla de stora traditionella mediabolagen eftersom de leder ungdomarna och människorna fel. Har lyssnat mycket på båda dessa personer, och Zinn har jag t ex hört berätta att han från början fick smuggla in texter som han skrivit i undervisningen för att universitetsledningarna varit emot honom. Och aldrig har jag sett en toppolitiker i USA som velat debattera öppet med Chomsky. Inte heller Barack Obama måste sägas. Och stackars Sokrates hade det inte lätt heller när han slog sönder människors föreställningar om deras egen klokhet. Världen tycks upprepa sig på mer än ett sätt. Samma svårigheter att vara verkligt djupsinnig och nyskapande. Människor förstår inte och hänger inte med och betraktar nya idéer som hot. Och inte är det bättre i Sverige. Det vill jag diskutera nu.

….

Sverige, ett av världens rikaste länder med en av de mest djupt rotade demokratierna, som vi betraktar på många sätt med stolthet vi som bor här och är födda här. Men denna sista tanke om vår ”djupt rotade” demokrati är något jag vill diskutera mer ingående, för jag upplever inte att vår bild av vår egen demokratis soliditet och funktionalitet riktigt stämmer med verkligheten. Och jag vill peka på konkreta fakta när det kommer till detta påstående och säga att det har mer än med mina ”upplevelser” och känslor att göra. Tvärtom det är något mycket mer påvisbart och konkret som jag grundar mitt påstående på. Bl a detta.

Att för att en demokrati skall fungera måste det finnas tillgång till vederhäftig information om sakernas tillstånd, för finns det inte det fattas besluten om vad som är rätt och fel att göra på helt osakliga och overkliga grunder. Detta är elementa. Och många skulle nog kunna tillstå att det jag här säger är korrekt. Åtminstone här befinner många av oss på gemensam grund, eftersom det är så lättfattligt att förstå att talet om folkstyre och frihet blir så tomt och innehållslöst utan att människorna också besitter någon form av kunskap. En demokrati utan kunskap är som en relation utan kärlek. Demokratin kanske finns men den väg som människan vandrar inom demokratin kan leda nästan vart som helst. På samma sätt som ett äktenskap utan kärlek och godhet och omtanke om varandra bara slutar i destruktivitet och gräl och ett oförsonligt hämndbegär. Vi kan här lätt tänka på att en person som Adolf Hitler blev vald i ett demokratiskt system och att människorna helt enkelt inte hade omdöme nog att genomskåda honom. Detta är ett mycket belysande exempel på det jag vill säga. Och vi kan nu också tänka på Donald Trump. Hur kom han till makten? Ja, genom att han blev vald av folket och att ”systemet” som han verkade inom gjorde det möjligt för honom att bli vald. Så det går inte att komma ifrån att detta om kunskap och människors kunskapsnivå och medvetandenivå är essentiellt för att man skall förstå själva djupet i en demokrati. Det tycks bara vara så ohyggligt lätt att vinna massornas förtroende med ytliga floskler om frihet, demokrati, ”hope”, ”change”, ”making america great again”, ”shining city on the hill”, patriotism, ”nationens säkerhet”, med sockersöta och inställsamma ord om ”folkets inneboende klokhet och godhet”, amerikansk exceptionalism e t c. Men frågan är, och det är också frågan som alla måste ställa sig: vad betyder alla dessa ord egentligen? Jag menar på djupet. Vad är frihet på djupet, för individen, för samhället, för landet, för hela världen? Vad är godhet egentligen? Vad innebär hopp egentligen? Finns det farligt hopp och falskt hopp? Och vad innebär det att ”make america great again? För vem? Och på vilket sätt? Och vad innebär det att försvara nationens säkerhet egentligen? Vad är de verkliga kostnaderna för det? Och vad är en nation? Har nationer eget liv och egna känslor, eller är det så att alla krig i nationernas och folkens namn egentligen är en strid för helt omänskliga och egentligen icke-existerande entiteter? När man börjar tränga in i alla dessa frågor på djupet så förändras också hela bilden av vad politikerna egentligen står och säger. Jag vill här påminna om en av Howard Zinns viktigaste deviser. Han har t ex sagt att: ”History is important. If you don´t know history it is as if you were born yesterday. And if you were born yesterday, anybody up there in a position of power can tell you anything”. Detta är ord om något som beskriver värdet av sann kunskap och verklig eftertanke om alla historiska och ekonomiska och sociala och konstnärliga tilldragelser som påverkar vår värld. Vi måste helt enkelt tänka själva på den värld vi är satta att leva i och aktivt söka kunskap om denna värld, och det är här medierna kommer in och kan spela en så fin roll eller en så fatalt destruktiv roll om den inte till fullo axlar det ansvar som den har möjlighet att ta på sig. Media och journalistik har kraften inom sig att skapa ljus och förutsättningar för att mycket goda saker kan hända, eller så kan den i samma utsträckning bli en medaktör för de mest destruktiva samhällsförändringar. Vilket historien också har visat. Och det är också detta jag vill diskutera. Var befinner sig världen idag när det kommer till journalistiskt arbete? Och var befinner sig just Sverige, som jag ju hade för avsikt att diskutera i detta avsnitt av min text?

För att besvara denna sista fråga skall jag återvända till den artikel jag försökte få in i våra svenska dags- och kvällstidningar. Jag tror nämligen att just denna text kan fungera som en katalysator för det mesta av det jag vill säga om det svenska mediala klimatet av idag. Min kritik kommer också av många uppfattas som svidande. Ett faktum som jag dock personligen tar med ro. Sanningen måste helt enkelt fram för att positiva förändringar skall kunna ske.

Sanningen igen. Alla frågors fråga och grund. Pilatus ord kan inte undgå att ringa i mina öron.

….

Min artikel behandlar som läsaren sett om den största av alla frågor, den fråga som också ingen kan besvara om det inte finns någon kvar som kan besvara den. Frågan om mänsklighetens överlevnad på jorden är just så stor och avgörande, egentligen också så stor att den blir abstrakt och ogripbar, ja näst intill overklig. Vi har alla också svårt att tänka på den för att den är så fasansfull. Men likväl står vi där just nu i vår epok med avgörandet i vår hand, och vi kommer också stå där resten av vår tid på jorden. Detta är m a o ingen fråga som kommer att försvinna, ungefär som när man försöker gnugga sina ögon och vakna upp ur en hemsk dröm. Världshistoriens hela dramatik har helt enkelt lett oss hit, till dessa realiteter och vi kan inte göra det ogjort. Ansamlingen av massförstörelsevapen är en realitet och vi kan faktiskt utplåna hela mänskligheten flera gånger om med de kärnvapen som finns. Befolkningstillväxten på jorden är lika faktisk den och kommer lika otvetydigt sätta en enorm press på alla mänskliga samhällen på jorden. Klimatförändringarna hör till problem av samma rang, och kanske också på sätt och viss till en än större rang. Planeten jorden är ju den plats vi bor på och blir den obeboelig så har vi inget hem i kosmos kvar. Frågan är om det kan gå så långt, men bara hotet om detsamma är en fasa att tänka på.

Jag vet, jag driver här tankarna till sin spets, men otvetydigt så kan det gå mycket illa för mänskligheten om vi inte gör upp med våra destruktiva mönster och orealistiska vägar. Och kanske är det mest orealistiska av allt att vi kan fortsätta driva politiken och ekonomin med idén om fortsatt och evig tillväxt. Om det är någonting som gör mig missmodig är det faktiskt detta, för som jag ser det finns det heller ingen som ännu lyckats formulera någon genomtänkt filosofi och ekonomisk teori som skulle fungera i världen. Det är verkligen en nöt att knäcka för nutidens och framtidens människor. Jag har själv också bara fragment till idéer som kan fungera när det kommer till dessa frågor, vilket jag också öppet uttryckt i min bok Född 1964 – Profetiska skrifter. Så i denna fråga delar jag mycket av samma ovetenhet som resten av mänskligheten, även om jag också tilltror mig att ha frigjort mig från de mest inhumana och antiekologiska idéer om hur världsekonomin och företagen bör drivas. Men att vi alla har mycket ogjort på denna punkt, det står bortom allt tvivel.

I min artikel nämnde jag också problem som artutrotningen i världen, den växande organiserade kriminaliteten, korruptionen i politiken och ekonomin, vetskapen om mänsklighetens brutalitet och brottslighet i världshistorien, hela den globala militarismen i sig, överutnyttjandet av jordens naturresurser, samt hoten mot den fria tanken och det fria ordet. Allt detta tillsammans är en i sanning diger lista som talar mot mänskligheten när det kommer till möjligheterna att skapa en fredlig och socialt och ekologiskt hållbar samexistens på jorden. Och då har jag inte ens nämnt de konflikter som finns inom och mellan de stora världsreligionerna. Pust, är det minsta man kan säga.

Men vad då om det svenska mediala klimatet, om den svenska journalistiken? Saken är den att det finns inget stort mediabolag, ingen tidning som tar upp det jag just talat om. Ja, man tar upp och behandlar, precis som jag skrev i min artikel, dessa frågor separat men man diskuterar dom inte som en sammansatt helhet. Och däri ligger den svenska journalistikens största brist. Journalistiken i Sverige lider en förfärlig brist på förmåga att beskriva större sammanhang och för att det skall bli verklighet måste också mediabolagen, de som sitter i toppen av alltsammans, kliva ur sina politiska och ekonomiska drivkrafter. Journalistik måste handla om något annat än att fungera som språkrör för politiska och ekonomiska intressen eller att vara ett ytligt forum för enbart underhållning eller än värre, att fungera som en barometer för hur svenska kändisar lever och uppför sig.

Här kommer många att protestera, och på sätt och vis med all rätt. Men jag måste få tala till punkt för att hela saken skall bli möjlig att förstå. Visst, journalisterna skriver om klimatfrågan, om Parisavtalet, om Israel och Palestinakonflikten, om Syrien och flyktingströmmar, om Kinas ekonomiska tillväxt och dess repressiva politiska system, om de amerikanska presidentvalen, om den fria pressens betydelse i världen, om Vladimir Putin, om Ukraina, om Boko Haram, om korruptionshärvor i det svenska samhället, om ja gud vet allt som finns och händer på vår jord. Det är inte där problemet ligger, att inget av djup och värde sägs. Man missar hela poängen med min kritik om man förstår mig så. Det jag säger är att media missar många väsentliga sidor av alla stora problemkomplex i världen och att det också finns saker som man knappt diskuterar alls. Ta t ex frågan om krig och fred, frågan om pacifism kontra militarism. Den frågan är i princip helt frånvarande i svenska tidningar. Jag har i alla fall inte läst en verkligt djupsinnig pacifistisk beskrivning eller analys av den globala militarismen i världen utan allt vad jag funnit trampar enligt min mening enligt väldigt konventionella och gängse tankegångar. Frågorna om krig och fred när de diskuteras handlar primärt om isolerade konflikter och inte om de djupa bakgrunderna om varför militära konflikter uppstår eller hur man skall nå fram till långsiktigt fungerande fredliga lösningar. Och när man diskuterar om den svenska militären så diskuterar man aldrig möjligheten att helt avskaffa den utan allt det som skrivs handlar om hur den svenska säkerhetspolitiken skall ordnas, och då inom eller utanför NATO eller om anslagen skall minska, bestå eller ökas. Man skriver aldrig om pacifism som ett verkligt alternativ. Och man diskuterar heller aldrig hur hela den militära problematiken hänger ihop med resten av den globala problematiken, vilken jag i väldigt korta ordalag försökt att beskriva i denna text. Svensk media tiger om allt detta. Och därför är det helt korrekt när jag säger att svensk media inte är så fri som vi tror, precis som den inte är det i USA heller. Det finns en politisk agenda bakom det mesta som sägs, och de stora mediabolagen är som vilket större företag som helst, att de drivs med ekonomiska vinstmotiv framför alla andra motiv. Nej, jag tror verkligen inte att mediabolagen drivs enligt principen av någon svensk eller global konspiration, utan det enda jag säger att journalisterna själva är subjekt som är färgade av sina egna präglingar och preformerade idéer som alla andra medborgare i samhället och att detta också återverkar på hur de uppfattar och tolkar världen. Det jag säger är m a o att hur journalistik bedrivs är i lika hög grad ett psykologiskt och filosofiskt dilemma som ett politiskt och ekonomiskt. Och det är däri hela dess djup ligger.

Jag själv är en person som skriver böcker i filosofi, där mina huvudsakliga teman har varit frågan om vad andlig utveckling är och frågan om mänsklighetens hela överlevnad på jorden, och jag har skrivit om den ryska filosofen Nikolaj Berdjajevs enorma betydelse för min idévärld, och när man samlar ihop den bilden av mig själv och försöker förstå vad den betyder så kan man dra slutsatserna att, jag är mycket intresserad av psykologi, att jag är en människa djupt oroad av tillståndet i världen, och att jag i Berdjajevs anda helt kommit att bekänna mig till friheten som ett ”primat” framför andra. Något som jag ytterst också tar med mig in i denna diskussion om hur media fungerar i den värld som är vår. Vad journalisterna och de som är maktägande i de stora mediabolagen egentligen skulle göra är att försvara friheten mer än något annat, och man borde också sätta sanningen som sitt främsta mål och inte vinst eller att fungera som språkrör för en eller annan politisk riktning. Det borde vara medias uppgift framför alla andra! Men det är det man inte gör. Man agerar med alltför spretande motiv, och mycket av det som skrivs tillåts aldrig beröra de yttersta frågorna eller de djupa bakgrunderna bakom alltsammans. Och därför kommer heller aldrig den verkliga sanningen fram, åtminstone inte om den stora problembild jag försökt att beskriva i min artikel och i denna text. Journalistiken har i alltför hög grad kommit att handla om en slags fiktiv journalistik, en journalistik som begränsas av en serie intellektuella tabun. Man får helt enkelt inte tala och säga vad som helst i Sverige heller. Och detta om våran egen demokratiska och frihetliga höga nivå i Sverige framför andra länder är helt enkelt inte sant, det är inte sant i samma mening som USA´s journalistiska klimat sägs vara fritt. Det är det inte, och Noam Chomskys och Howard Zinns öden vittnar också om detta, vilket jag också försökt att beskriva.

Några frågor sig kanske varför jag begränsar mig så till att diskutera Sverige och USA i denna text och varför jag inte går in på hur det ser ut i andra länder. Skälen till detta är för mig enkla, det är helt enkelt omöjligt att gå in på hur det ser ut i hela världen utan att texten blir för lång och omfattande, samtidigt som jag också velat peka på Sverige och USA för att båda dessa länder har så höga utfästelser om sitt försvar för intellektuell frihet. Därför skriver jag som jag gör. Just Sverige och USA säger sig tillhöra samma andas barn i detta avseende, och när vi kritiserar andra för att inte leva upp till sina frihetliga förpliktelser så borde vi också ta en titt på oss själva och se hur det fungerar i våra egna länder. Detta sistnämnda är också god psykologi som jag ser det. Att bli medveten om det egna jaget och det egna självet, om alla de egna präglingarna som man utsatts för i sin egen socialiseringsprocess, samt alla ens goda och dåliga sidor är som jag ser det A och O för att kunna fungera konstruktivt i världen. Många är det också likt jag som börjat titta närmare på de brister som finns i våra egna hemländer och vad dessa brister gör med oss alla. Nationalismen är i sig heller ingen detalj i det sociala livet i världen. Tvärtom, få saker formar världen så mycket som nationalistiska och patriotiska idéer. Ofta också i en mycket destruktiv riktning. Det kan vi säga med historien som vårt vittne och spegel. Att förstå hur journalismen bedrivs i de egna hemländerna blir därför dubbelt viktigt, det är ett måste inte bara för att kunna ta ställning mer fritt till vad som sägs utan det är också viktigt för att inte bli ett lätt offer för nationalistisk och patriotisk propaganda, vilket bara alltför ofta är bränslet till nya krig. Om något så vill jag också trycka på det faktum att massmedia kan användas till en veritabel hjärntvätt av människor och att denna hjärntvätt i långt högre utsträckning är möjlig om det inte finns en rik plats i media för en verklig pluralism av idéer. En massmedial likriktning i tanken är faktiskt livsfarlig. Och vi måste också tänka på det när vi framför våra egna favoritidéer, att det är bra om vi också får möta människor med helt andra idéer om livet. Det betyder inte att vi måste hålla med våra motståndare eller acceptera vad de säger, men det betyder att vi bara genom att erkänna deras plats i världen och deras rätt att uttrycka sina tankar bidrar till att göra världen med resistent mot masspropaganda och likriktning. Som jag tänker mig saken är det också detta som världen är mest betjänt av, en fri press och ett fritt tankeklimat som faktiskt tillåter att många olika perspektiv kommer till tals. Det är bra inte bara för vi alla ges så stora möjligheter att lära oss så mycket om varandra och världen utan också för att det också minskar risken för krig. Krig uppstår som jag ser det aldrig ur intet utan i ett intellektuellt klimat som under lång tid kännetecknats av en hetsjakt på och repression av idéer. Tanklösheten och rädsla och likriktning är nästan alltid krigens själva grund. Människor gör ofta så oerhört dumma saker bara genom sin egen tanklöshet och oförmåga att förstå hur känslor fungerar i den egna själen, och så också då rädsla, som är en av de mer starka känslorna som en människa kan uppleva. Ofta spelar politikerna och media på just människors rädslor för att få dom dit dom vill. Mycket djup psykologi ligger i hur man kan styra människor med rädsla. Även detta borde media tala mer öppet om. Då skulle man leva upp till ännu ett av sina viktiga uppdrag, att göra människan mer medveten om sig själv, vilket behövs som en del av en allmän kunskapsutveckling i världen. Alltför lite skrivs i medierna om verkligt djup psykologi enligt min mening. Billigt skvaller om kändisar kan heller inte ersätta den riktigt djupa och fina psykologin som finns tillgänglig i världen. Det tragiska är faktiskt också att en verkligt djup förståelse av människan kan förhindras bara genom massmedia är så sjukligt intresserade av kända människors privatliv och konflikter och misslyckanden. De riktigt viktiga frågorna riskerar nämligen att drunkna i det som brukar kallas ”mediabruset”. Mediabolagen säger sig vilja gå på djupet av livet, men i verkligheten är det bara en läpparnas bekännelse, för kvantiteten av all meningslös och ytlig information avslöjar dom i deras ambitioner. Ofta är media precis så farligt sövande och bedövande för kunskapen och samvetet som den faktiskt är. Men bortom all kritik jag har mot media måste jag också rikta en kritik mot medborgarna själva, för det är ingen annan än vi själv som skapar den mediakultur vi har. Media är inget som ligger utanför oss, lika lite som politiken ligger utanför oss. Vi är alla själva skaparna av den värld vi lever i och har vi en massmedial kultur som inte klarar av att lyfta blicken och se saker och ting från ovan, från de riktigt stora historiska och kosmiska perspektiven eller inifrån, från de riktigt djupa och mentalt skärskådande perspektiven, ja då beror det på oss. På samma sätt som det beror på oss att vi har kärnvapen som kan utplåna hela mänskligheten flera gånger om. Vi skall inte bli förvånade att det stora globala trenderna är mörka om alltför få förstår att de själva måste tänka djupare och sedan omvandla sina djupa och klartänkta tankar till konkret politisk verklighet. Givetvis, det finns dessa brutala sällar som klättrat upp till de högsta politiska topparna och som skrämmer vettet ur människorna med hot om våld och konkret våld, i form av tortyr, avrättningar, mord och krig, och detta faktum kan helt visst göra det fullt begripligt varför människor kryper ihop i sina skal, kroppsligen och mentalt och väljer att blunda och tiga, men ytterst, och jag säger detta med min djupaste övertygelse, att denna handlingsväg är stängd för oss. Det enda resultatet av detta sätt att tänka, av att fullkomligt ge upp på det djupa sättet är att ondskan helt kommer att ta över världen. Och jag vägrar i sten att acceptera det som en lösning. Vi lever i ett mirakel som kallas livet och som är större än vi någonsin kan fatta och vi måste landa i denna stora förundran över livet och vara tacksamma för att vi alla fått livets gåva, och sedan göra allt vad vi kan för att skapa så goda samhällen som vi kan. Det är min tro och övertygelse.

….

Jag har nu på djupet försökt att diskutera det som jag uppfattar vara de mest centrala delarna i min kritik mot hur mycket av journalistiken fungerar idag. Man kan tycka att min kritik är för svidande och utan nyanser och att den saknar en verklig förståelse för de villkor som mediabolagen och journalisterna arbetar i, i såväl ekonomiska som praktiska som intellektuella avseenden, och kanske har mina kritiker också på sätt och vis rätt. All journalism kan inte handla om de globala överlevnadsfrågorna, mediabolagen måste gå i vinst för att överhuvudtaget kunna existera och journalisterna på ”golvet” har både en egen ekonomi att tänka på och intellektuella intressen som går i en helt annan riktning än mina. Och allt detta färgar vad som skrivs i tidningarna och vad som sägs i radio och på TV idag. Men ändå, om läsaren verkligen tänker efter, djupt och noggrant – ligger det inte något i vad jag säger?

Att skriva en text av det här slaget, med så vittomfattande innehåll, är att skriva en ”berättelse”, och varje berättelse omgärdas av en ”färg” och en ”ton” och ett ”temperament” som kommer från författaren själv, vilken är fångad i sina egna subjektiva begränsningar, sina egna fel och brister och sina egna starka sidor. Och när en författare tar till pennan så vill han eller hon också ofta förmedla en känsla och en kunskap som han eller hon bär inom sig. Och jag är inget undantag från allt detta. Jag är mitt eget unika andliga universum, och jag skriver utifrån min egen subjektiva horisont, med min egen ”ton” och mitt eget ”temperament” och jag använder de ”färger” som jag tycker passar bäst för stunden. Jag vill med mitt skrivande slunga in människor in i den värld som jag ser, och som jag lider med och kämpar för, och jag vill medvetet ibland uppröra och skaka om läsaren i grunden. Och där står läsaren framför mig, och tvingas överväga om det jag säger är sanningen. Kanske inte den slutgiltiga sanningen, den stora och absoluta sanningen med stort S, utan en aspekt av sanningen som måste få komma fram. Och det är den sanningen jag kämpar för. Och jag vill att läsaren på allvar begrundar det jag har att säga, inte för att jag själv personligen har behov av att bli sedd, bekräftad och uppburen i världen på något särskilt sätt, utan för att världen behöver det. Det är världen jag skriver om, allas vår värld, och jag vill ur djupet av mitt hjärta få människor att fatta att världen kan vi bara rädda tillsammans. Jag vill därmed, som det sista jag säger i denna text säga, att det kommer ingen världsräddare som kan rädda oss alla, det finns inga allvetande människor och har heller aldrig funnits sådana, jag själv har brister och fel men om ni tror att ni kommer undan ”problemet” genom att kritisera mig för mina brister och fel så tror ni fel. För världen är som världen är i alla fall, och hoten mot allas vår överlevnad som mänsklighet består bortom min egen bräckliga och felbara mänsklighet. Och det är den världen vi måste förstå och ta ansvar för. Och jag säger, att utan en djupsinnig och fri och bra och ärlig och granskande journalistik går det inte att rädda världen. Varje journalist har samma ansvar som jag, varken mer eller mindre. Precis som varje människa har det. Vi är alla samma.

Det ligger stor skönhet i den tanken.

Och möjligheter.

Eller hur?

/Ivar Rönnbäck

27/1-2017