I det ofrånkomliga mörkret

Växla läsläge

Ibland går jag in i mörkret och sätter mig där med medvetna intentioner. Jag gör det för att jag vill se och för att jag vill förstå.

Här följer en kort meditativ text om detta. På inga sätt utförlig eller uttömmande, men ändå meningsfull, vill jag säga.

Det korta formatet berör mig alltjämt.

….

Livet förde mig till universums yttersta utposter, och jag höll på att gå under däri. Har skrivit om detta i två texter i min andra bok. Kort i Om manlig fåfänga, och mer utförligt i Intervju nummer 3. Men det går inte att förstå om man inte varit där. Och inte heller går det att förstå om man inte drivits av den yttersta intentionen att förstå. Saknas det senare blir man blott en flyktig betraktare av något som man inte vill förstå, som en turist som rusar igenom Louvren, Prado eller MET för att man ”skall” ha varit där, men som i själva verket är där med så litet intresse att det inte går att dölja för de som är där med mer äkta passioner.

För många lockar dom prostituerade i SOHO (London), längs Boulevard de Clichy, (Paris), Calle Gran Via (Madrid) eller ”internetstråken” (allas vår bakgata) mer.

Det är ett faktum som styrks av den historiska erfarenheten.

Ibland har jag tyckt att krig och kåthet bara är två sidor av samma mynt. Jag tänker på Vietnamkriget med alla sina vansinniga massbombningar och bordeller. Allt är kropp, kåthet och raseri, och medkänslan finns ingenstans. Antingen gapar munnarna av den erotiska extasen eller så gapar de dödas munnar, och krigen, ja de fortgår, liksom sexhandeln. Och vi är ALLA en del av alltsammans.

Över världen triumferar vapenhandlarna (kolla in statistiken från SIPRI) och sex sprids som ett virus in i alla människors innersta skrymslen, via internet och via vår exponering för modevärlden. Män och kvinnor indragna i jordelivets hela drama, och det här har blivit utfallet. Männen har enrollerats i de militära strukturer, och kvinnorna har tvingats offra sina kroppar för männens behag.

Jag vet inte vad som är sorgligare. Krigen eller kvinnornas liv genom historien. Jag har tänkt att jag någon gång skall måla en ikon. Men inte en ikon enligt rysk-ortodox förebild, utan en ”symbolisk-mytisk allegori” i stort format där en manlig militär står vid en kvinnlig porraktris sida (tätt intill varandra), liksom framställda i ”cartoon-style”. Mannen muskulös med hjälm och fullt beväpnad, och kvinnan kurvig och yppig med sedvanligt utmanande klädsel. Båda ler stort, men ingen ler på riktigt (jag menar från hjärtat), utan mer som en förförelsemanöver.

Ah, det går inte att förklara exakt hur jag tänkt mig saken, men något vill jag ändå försöka förklara mer tydligt. Och det är att leendena och blickarna och poserna (och förövrigt också hela kompositionen vill jag säga) skall vara så lockande! att de drar åskådarna till sig, bara för att visa hur hypnotiserade stora delar av mänskligheten fortfarande är av just sex och våld.

Som en drog.

Och idag också som våra mobiltelefoner.

Människan liv i kosmos. Människans liv på planeten jorden. Det kosmiska perspektivet är essentiellt. Liksom det globala. Och årmiljarderna har lett hos hit. Och nu kan vi ända allt med en knapptryckning. Den nukleära vintern kan bli ett faktum om vi inte passar oss. Men passar oss är precis det vi inte gör, utan vi ägnar oss åt annat. Bl a åt det kliande suget som kommer ifrån våra egna skrev.

Och våra mobiltelefoner.

Våld och Sex, Sex och Våld skrev jag en gång i en text som heter Om krig, sex, religion och framtiden. Den texten återfinns i min andra bok Född 1964 – Profetiska skrifter och växte fram som en konsekvens av en resa till Hong Kong och Vietnam som jag gjorde.

Här skulle jag kunna tillägga ett fjärde ämne till den rubriken, Teknik. Vi går nämligen bockade neråt, mot ”den där tingesten” som alltid ”kräver” vår uppmärksamhet, den där jävla mobiltelefonen, medan vi borde titta upp och se runtomkring oss och in i oss själva.

Jag talar nu om vår besatthet, för de av er som inte fattat det ännu. Vår besatthet av våld och sex, och alla våra tekniska innovationer som vi har runt omkring oss, och som nu också kan utplåna oss som art från planeten jorden.

Vad skall hända?

Att skärmen svartnar på våra mobiltelefoner och att vi sörjer mer för att vi inte skall ha tillgång till fritt sex 24/7 längre än att det i bakgrunden just utbrutit ett storskaligt kärnvapenkrig bara för att vi varit så upptagna av annat.

Själarnas asystoli föregår hjärtats.

Det är därför jag skriver om andlig utveckling.

Var det någon politiker i den svenska valrörelsen som talade om kärnvapenhotet?

…..

Nyligen köpt en ny kamera och läser just nu böcker om fotografi. Har bla köpt böcker av Don McCullin, som jag upptäckte för några år sedan. Han är en fotograf som berör på riktigt. På samma sätt som Francisco de Goya berört mig på riktigt. Båda försöker blottlägga de sanna konsekvenserna av människans våldsamhet. Jag har sedan jag blev en vuxen människa försökt att göra samma sak.

Det är bl a därför jag älskar dom så mycket. Jag är inte helt ensam i kosmos.

Detta kosmos är förskräckligt stort. Och finner du ingen vän så kommer du inte att orka väldigheten. Läs Intervju nummer 3. Det är en ändstation på en av sträckorna på den andliga vägen, och samtidigt en förutsättning för att kunna komma vidare.

Året är nu 2018. Och vi har kommit till ändstationen nu.

Låt oss inte begrava oss själva i våran egen våldsamhet.

Låt oss skapa, En ny himmel och en ny jord.

Det var en metafor. En gammal sådan. Berdjajev har refererat till den.

….

Kring frågor om tomhet, mening, krig, våld, sex och människan plats i kosmos och sanningen står hela det mänskliga dramat skrivet.

I det mörkret har jag nu suttit.

Och ändå har jag inte talat om tortyr.

Mao Zedong, Idi Amin, Josef Stalin, Adolf Hitler… min puls slutar slå av den smärta som män som ni dragit över världen… men jag har inga andra svar än att kosmos finns och att ni funnits och att – ja detta är min djupaste övertygelse – jag aldrig tror att ni skall få sista ordet.

O Gud. Ibland är jag så fruktansvärt rädd, men jag är din och endast din.

Min frid har jag i dig.

Jesus. Tack!

/Ivar Rönnbäck

5/10-2018