Ett försök till filosofiskt collage

Växla läsläge

Att skriva för mig har alltid varit ett försök för mig att bryta i former och maximera frihet. Denna text är kan man säga ännu ett led i denna strävan. Den handlar nämligen om väldigt mycket, och formerna i språket kommer också att variera lika mycket beroende på vad jag vill säga. Därför också namnet Ett försök till filosofiskt collage.

Kanske någon tycker att texten spretar åt för många olika håll och att jag misslyckas med att få fram ett koncentrerat budskap med min metod. Men till dom vill jag bara säga, att mina läsare kan se denna text som ett komplement till allt annat jag skrivit, ett sätt för mig att på ett mångfacetterat sätt samla ihop lösa trådar och täppa igen tomma hål i det jag tidigare sagt. Så läs mina böcker och andra texter så kommer denna text få ett förklarande ljus över sig. Det är den tanke jag har om denna text.

För mig personligen innebär den också att konstnären i mig får fullt utlopp. Jag slipper vara så ”rationell” och ”akademiskt korrekt” utan får plats att skriva mer från mina ”instinkter” och mitt hjärta och de omedelbara infall som ibland kommer upp inom mig oannonserat. Jag tänker också att collage som metafor ska hjälpa mig att åstadkomma det jag nu tänker. Förhoppningsvis skall också några förstå mig exakt i min strävan efter att ha läst min text till sitt slut, hur den faktiskt uppfyller det jag försatt mig och hur väl den fungerar som ett komplement till mina övriga skriverier.

Med det sagt om min text ska jag börja med något som är en blandning av något personligt och politiskt. Ni får se vad det rör sig om.

….

18:e september reste jag till Barcelona för att bosätta mig där nere. Idag är det 15:e oktober och jag befinner mig i Sverige igen. En ”revolution” kom emellan mig och Barcelona och det är skälet till varför jag är i Sverige igen.

Vad säga om denna ”revolution”?

Att jag inte är mannen att svara på om den pro-självständiga delen av katalanerna gör rätt med sin vilja att frigöra sig från Spanien, eftersom jag tycker att detta är deras fråga och inte min.

Att jag helt och fullt sympatiserar med katalanernas rätt att rösta om saken.

Att jag är helt emot Mariano Rajoy och hans regerings tondöva sätt att hantera denna kris.

Att jag förkastar den spanska centralmaktens våld mot de människor i Katalonien som endast vill gå och rösta om sin egen framtida relation till Spanien.

Att jag ännu mer än tidigare förstår varför jag älskar Barcelona så mycket. Deras vilja att manifestera sin vilja fredligt och i ett demokratiskt val är det som gör att jag känner mig så befryndad med dom. Jag som är pacifist.

Att jag tycker att Carles Puigdemont höll det enda tal han kunde hålla till nationen och till världen 11:e oktober. Spanien och Katalonien höll på att explodera och han höll huvudet kallt och sträckte ut en hand till Mariano Rajoy för dialog genom att skjuta upp självständighetsförklaringen och göra den hängande. Handen togs nu som känt inte emot av Rajoy, men jag tyckte ändå Puigdemont gjorde rätt. Det var en akt av storsinne och kyla i en extremt svår situation. Alla tycker självfallet inte som jag, men jag tycker så.

Att hela Europa på ett nytt sätt verkar vara i gungning genom konflikten mellan Katalonien och Spanien. Skälen till det är kända. Självständighetsrörelser i hela Europa gör EU-sympatisörer i hela Europa nervösa och i en sådan värld där självständighetsrörelserna får momentum och börjar hitta vägar att realisera sina planer ser vi möjligheten av att en helt ny värld är på väg att materialisera sig framför våra ögon. Frågan är var jag står i detta? Min syn är att oavsett hur det går så måste människor lära sig söka fredliga lösningar på de problem som uppstår i dessa konflikters kölvatten, eftersom en fortsatt värld i krig kommer att göra att vi inte har någon värld alls. Freden är m a o en ”metafråga” som står över alla nationalistiska och etniska frågor. Det är min syn på detta. Här för kort formulerat givetvis. Läs mina böcker för att förstå min syn på krig och fred i sin helhet.

Mer.

En sak jag skrev om Spanien i en text en gång i tiden har nu visat sig få ny aktualitet. Jag skrev där, utifrån en resa till Madrid jag gjorde, att Madrid verkade sakna ett museum för Franco-regimens vansinne. Många skriver nu också om detta, att det sätt på vilket övergången från diktatur till demokrati skedde på i Spanien inte skapade förutsättningar för en verklig uppgörelse med denna mörka del av Spaniens historia och att Mariano Rajoys sätt att hantera Katalonienkrisen är en avspegling av detta faktum. Det hårda polisiära våld som Rajoy drev igenom mot fredliga och röstande katalaner har fått många demokratiskt och människorättsorienterade krafter i Europa och världen att reagera kraftigt mot Rajoy och den spanska centralmaktens metoder, och många har också sökt förklaringar till denna ”tondövhet” från Rajoy och hans ministrar i den spanska historien som jag här nämnt. Återigen, vad säga? Kanske att mina tankar i Madrid inte var så fel i alla fall, och att den katalanska frågan inte går att lösa med mindre än att hela Spanien gör upp med sitt mörka förflutna. Är detta en dom över spanjorerna jag nu uttalar. Nej jag vill inte se det så. Snarare är det en psykologisk förklaring som skulle kunna gälla vem som helst, mig också. Vi måste alla göra upp med mörka saker från vårt förflutna för att bli mer fria och klara över oss själva. Men just nu gällde frågan Spanien och därför kommentaren över just deras situation. Läsaren får göra vad den vill med den.

Denna korta utläggning om Spanien och Katalonien är nu på väg mot sitt slut. Givetvis skulle jag kunna skriva mer utförligt om den spansk-katalanska konflikten och de återverkningar den fått och kan få i Europa och världen, men jag vill lämna den med detta sagt. Det enda jag vill säga här är något personligt, och det är att denna konflikt har gjort att jag kommit Spanien ännu närmare än tidigare. Jag har fått lära känna ”det nutida politiska Spanien” och inte bara ”turist-Spanien”, ”sol-och-bad-Spanien”, ”konstens Spanien”, ”det historiska Spanien och den spanska naturen som jag känt sedan tidigare. Denna kunskap har, måste jag säga, varit välgörande för mig själv. Och med mycket som man kommer närmare börjar man bara älska det så mycket mer. Att se människors ansikten och emotioner och höra deras berättelser och tankar berör i alla fall mig djupt. Barcelona feber heter en av mina texter i min andra bok. Kan inte säga annat än att den febern brinner ännu starkare i mig nu. Just nu kan jag också inte annat än vänta och se om jag kan återvända dit för att realisera mina planer. En väntan som jag dock personligen tar med ro. Smärtan med Katalonien är något som folket där nere bär långt djupare än smärtan jag bär över att jag blev förhindrad i min resa dit. Jag lever verkligen med besinning med detta och söker nu i ro efter en annan väg. Hoppas att dörren till denna nya väg öppnar sig snart.

….

Jag är av den fasta övertygelsen att det finns ett antal filosofiska och psykologiska begrepp som varje vuxen människa är väldigt betjänt av att känna till och förstå. Begreppen är ontologi, epistemologi, kunskapsteori, vetenskapsteori, ”varat”, metafysisk, subjektivitet, objektivitet, medvetande, medvetenhet, det omedvetna eller det undermedvetna, ”jaget”, ”självet”, personlighet och identitet. Kring dessa begrepp kretsar nämligen mycket av de frågor som bestämmer vilken förståelse en människa kan göra om sig själv och världen. Mitt råd är därför – läs böcker som hjälper er att förstå vad dessa begrepp betyder och handlar om. I mina böcker finner man ett perspektiv vad detta kan handla om, men man måste också läsa andra böcker för att förstå fullt ut vad dom betyder. Tänker dock inte hänvisa till några specifika böcker för detta, utan det finns helt enkelt massvis av bra böcker man kan gå till. Varför inte gå till ett bibliotek, där kan man ju forska i frågorna gratis.

….

En mycket viktig sak som jag skrivit om i min andra bok Född 1964 – Profetiska skrifter.

Frågan om Guds existens är ingen fråga som avgörs av ”tro”. Jag har alltid sagt att det spelar ingen roll vad vi tror. Om Gud finns så finns Gud, om Gud inte finns så finns inte Gud. Det är inte vi bestämmer det, som självsvåldiga barn, utan det är bara att acceptera verkligheten som den är oavsett hur den är. Vi bestämmer inte om haven, bergen och skogarna finns. Varför tror vi att vi bestämmer om Gud finns? Och det samma gäller om livet före och efter detta livet. Om vi föds ur ”intet” och sedan lever ett kort jordeliv för att sedan dö och upphöra att existera så gör vi det. Om vi föds av Gud för att sedan återgå till Gud efter vår död så gör vi det. Om vi lever flera liv enligt den österländska tron om reinkarnation så gör vi det. Men, det är inte vi som bestämmer det, lika lite som vi bestämmer om Guds existens. Det enda vi kan göra är att följa med i hur verkligheten är. Den bara är som den är. Helt enkelt.

Mitt råd är därför: sök den verkliga sanningen i dessa frågor. Jag är helt övertygad om att detta kommer att förändra era liv mer än något annat.

Jag är också övertygad om att detta är ett gott liv. Att söka sanningen är ett liv som stimulerar. Och det är djupt meningsfullt att verkligen försöka förstå hur världen egentligen är.

Det är så vackert. Börja nu.

….

Köpte nyligen Michael McDonalds senaste platta Wide open. Och jag fann, att jag är lika galen av kärlek i hans musik som alltid. Så otroligt bra musik, så genuint musikalisk, sådan kontrast i förhållande till så mycket som produceras i den musikaliska världen av idag. Wide open har nu gått varm i öronen på mig i mer än en månads tid. Det finns hopp för världen. Det finns fortfarande musiker som vet vad dom håller på med. WOW säger jag bara! Michael, you did it again! You nailed it!

….

Om skapande, historia och religion.

Historien är en stor läromästare, men den är också ett fängelse för våra tankar. Vi söker alltför ofta svaren bakåt i tiden medan vi istället borde blicka framåt mot det okända. Historiska kunskaper är oundgängliga men det behövs fantasi också. William Blakes axiom. Han lyckades rista in en tanke i min själ som jag aldrig kunnat släppa.

Mest tragiskt är människans relation till historien när det kommer till religionen. Det är som vi är helt besatta av tanken på att ”svaren” finns där borta i historien, bakåt i tiden. Frälsningen finns där, liksom visheten, kunskapen, omdömet och förståelsen. Jag själv är helt igenom kritisk till denna syn, som jag anser inte håller streck för den mest elementära sociologiska, socialpsykologiska och individualpsykologiska prövning. Det jag säger nu ställer mycket på ända. Följer man min väg så öppnas möjligheten att man mer fritt och oberoende kan betrakta nutiden och nutidens problem, medan om man följer det gamla religiösa mönstret att först och främst söka svaren i ”skrifterna” eller hos s k vishetslärare från det förflutna, så berövas man den friheten. Hur djupt hela detta problem blir förstår man om man betänker att vi i nutiden har möjligheten att utplåna oss själva från jordens yta men att våra religiösa idéer gör att vi inte uppmärksammar detta för att vi är upptagna av annat.

Jag har nu framställt ett filosofiskt problem för alla religiösa bekännare oavsett tro. Jag tror många av er behöver ta av er den ”mentala tvångströja” ni själva krängt på er och istället börja våga tänka mer fritt.

Jag vet, detta rör också en psykologi om skräck, en skräck inför vad som skall följa om ni lämnar era profeter och era religiösa traditioner, en skräck för att gå förlorad och inte bli ”frälst”, att inte komma till himmelen utan istället komma till helvetet. Jag vet allt detta, men på andra sidan av denna skräck står också en annan skräck, och det är skräcken om att mänskligheten skall förinta sig själv med kärnvapen eller genom att fortsätta driva världen med samma ohållbara tillväxtekonomi. Och inför detta faktum menar jag att ni gör klokast i att verkligen stanna och överväga allvaret. De svar ni ger er själva kan nämligen vara bestämmande för om mänskligheten överlever eller ej.

Jag har många gånger skrivit om att jag inte tror på tanken att det kommer någon ”allvetande” och ”allvis” världsräddare som kommer att rädda världen utan att det måste vi göra tillsammans utifrån de begränsade människor vi alla är. Det fasliga utifrån det jag nu sagt är att religionerna, om de tolkas fel, kan bli det som sänker oss alla till mörkret, till våran egen utplåning som mänsklighet från jordens yta bara för att vi så kapitalt har misslyckats med att frigöra oss ifrån de rädslor som religionen lagt på oss. Det säger jag, så religiös människa jag är. Men en rening av religionen kan bara komma inifrån människan själv, genom våran förmåga till kritisk prövning och genom våra skapande krafter. Och där, i denna prövning vill jag själv ingå som en del, genom de rationella och skapande förmågor som står till mitt förfogande.

Det står er självfallet fritt att misstro och förkasta det jag säger, för jag tvingar ingen till blind tro, men jag ber er, stanna ett tag i det jag säger och tillåt er att släppa taget om era rädslor så kanske till slut betydelsen av det jag säger skall sjunka in i er.

Det här är kommunikation på en mycket djup psykologisk nivå. Hur livsförändrande den kan bli bestämmer bara ni själva.

….

Paus. Låt hjärnan vila ett tag och gör något annat och kom tillbaka sedan.

….

Samtalade med en samisk nåjd en gång i tiden. Han sa att man måste ha nerver av stål för att kunna möta det man får möta från ”den andra sidan”. Han sa också att det är en på miljonen som kan bli en shaman. Och han sa också att man måste vara ”helt i ordning” för att klara av att jobba som shaman. Det han uttryckte då har också blivit min tro. Att jobba med människors fysiska och psykiska sjukdomar på det djupa sättet är ingen lekstuga för barnsliga och ovetande människor, utan det kräver verkligen mycket av sina utövare. En enorm förmåga till balans och omdöme och besinning i svåra situationer är vad som krävs. Och den förmågan vinner man inte så lätt. Jag tror inte någon som inte är verkligt kallad att gå den vägen klarar av jobbet som shaman. Bara den ensamhet som följer av att gå denna väg kan knäcka de flesta. Tänk på det ni som vill utforska denna väg som en väg bland alla andra. Kanske det skulle vara bättre om ni sökte ett vanligt jobb istället.

….

Till Luther och Augustinus har jag alltid haft plågsamma känslor. Jag nämner dom i samma andetag för att jag tyckt att dom haft sådana likheter. Båda har enligt min mening haft något sexuellt vidrigt över sig och båda har också förvandlat religion till alltför mycket kött och jord. Anser att båda varit helt oförmögna att förstå de djupare andliga sanningar som ligger inbäddade i deras religion. Något som jag dock kan säga om många genom historien.

Men historien kanske inte varit mogen för att en sådan kunskap om världen verkligen kunnat utvecklas till den höjd där den hör hemma. Var vi står med denna fråga idag är också en fråga man kan ställa sig? Jag tänker dock lämna hela denna problematik därhän just nu med de elementära retoriska frågorna: Finns det någon sanning i kristendomen överhuvudtaget? Och om det finns det, vad är dessa sanningar egentligen? Evigt giltiga frågor som på något plan måste besvaras av oss alla. Long story dock, vi tar den någon annan gång.

….

När jag ser Usain Bolt springa 100 meter i en OS- eller VM-final, eller när jag ser en VM-final i fotboll upphör alla frågor om meningen. Jordens alla strålkastare är riktade mot dessa personer och jag kan se planeten jorden och det som nu är på väg att ske utifrån, från kosmos synvinkel. Det är ett ögonblick absolut förtätad av närvaro, ett ögonblick som innehåller ett maximal spänning för alla de miljarder människor som är intresserade och som aldrig kommer att komma igen. Det här är också något lysande vackert.

Är det ytligt att skriva detta? Nej, det är min Hommage till sport som fenomen i kosmos. Och det är också en filosofisk bekännelse om att det finns tillfällen i livet då livet är nog i sig självt. Vid dessa tillfällen stannar tiden och vi upphör att ifrågasätta. Vi är ”Där”.

Till Usain Bolt vill jag säga – You’re the King! Thank you for the show!

….

The blue marble

Jag tänker,
på alla epoker,
på upprinnelsen,
på universum,
på storheten
på varje mänskligt ansikte,
på varje planta,
på varje djur.
Det är meditation,
över alltet,
och intet,
och vår väg genom allt.

Nu står vi där och kan krossa allt,
varje dröm,
varje människa,
varje kultur,
allt hopp,
och all kärlek.

Militärerna säger att krigen aldrig kommer att försvinna från jorden.
Jag säger att det är vi som bestämmer om det ska bli så.
Jag säger att dom saknar fantasi.
Det går att visualisera en helt annan värld.

Giacometti gick alltid tillbaka till sitt verk för att kolla om det håller den kvalité han sökte.
Det är engagemang och närvaro i sitt skapande.
Gör vi likadant med kulturen på planeten jorden?
Kollar vi om den verkligen håller, om den är vacker, om den är hållbar, om den är av kvalité?
Jag är rädd att svaret är generande för oss, för svaren på dessa frågor blir så uppenbart till vår nackdel.
Så mycket krig, fattigdom, hat, okunskap och sorger.
Ja sorger.
Det är som vi skapat sorgernas planet.

Meditation 1.
Allt är förändring.
Vår värld har förändrats hela tiden.
Även vår framtid kommer att förändras.

Meditation 2.
Vi skapade gårdagens värld.
Och vi skapar morgondagens.
Hur vill vi att den ska bli?

Meditation 3.
Storheten i allt kan krossa en människa.
Eller så kan det inspirera henne.
Vem bestämmer dina reaktioner?

Meditation 4.
Vincent van Gogh skapade konst som hans samtida inte förstod.
Varför?
Kanske för att dom frågade omvärlden hur dom skulle reagera på hans skapelser istället för sitt eget hjärta.

Alltid frågan om detta hjärta.
Vad säger det oss egentligen?

The blue marble. Ofta bär jag denna bild i mitt huvud. Den hjälper mig att förstå. Den hjälper mig att se. Även fonden bakom och runtomkring. Det är först då jag ser väldigheten av allt som jag kan släppa taget om alla föreställningar om beständigheten i de mänskliga kulturyttringarna. I visionen av fonden har min själ renats från idéen om oföränderligheten i alla mänskliga världar.

En viktig del av min skaparkraft är född ur detta möte med väldigheten och oändligheten. Och fortfarande betraktar jag det så, att människan måste dit för att verkligen förstå. Det är vår slutpunkt och vår vändpunkt, själva förutsättningen för att vi skall kunna skapa något verkligt nytt på jorden.

Amen på det mina vänner!

….

Andens suckar är ord som jag läst i gammal svensk uppbyggelselitteratur. Jag har tänkt på dessa ord och funnit dom giltiga även i mitt eget liv. Jag har verkligen känt när min själ är på väg att gå ner i varv, att anden liksom suckar i mig, tungt och djupt, och att jag är på väg mot ett tillstånd som öppnar dörren för ett svar på någon fråga som plågat mig. Det här är också en erfarenhet jag gjort i meditation, denna känsla av att det finns något i mig som hjälper mig att bli varse djupen i mig själv. Men det är ett tillstånd som bara kommer till en när man släppt alla försvar och slutat förställa sig. Det handlar om att bli äkta inför sig själv, och från denna punkt kommer transformationen, förutsättningen för att börja ett nytt liv.

Många av oss behöver ändra på oss och byta perspektiv och väg. Det här är första steget på den vägen, att sluta ljuga för sig själv och istället lyssna inåt till det som är djupast i oss själva.

Släpp taget för några minuter bröder och systrar och kom till stillheten.

Där förändras allt.

….

Om Beck och Wallander. Jag gillar dom fortfarande. Jag gillar hur Peter Haber och Christer Henriksson kryper under skinnet på sina karaktärer och uttrycker deras känslor. Fenomenala skådespelare enligt min mening.

Jag läser inte bara djupsinniga böcker i filosofi och ide- och lärdomshistoria. Jag gör annat också.

….

Ångest är ett tecken enligt mig att man går fel väg i livet. Ändra tankarna och byt väg så försvinner ångesten. Ibland krävs djup begrundan att förstå vad som gått fel. Ibland behöver man hjälp att hitta svaret på vad som är fel. Sök den hjälpen om ni behöver den. Livet är värt det. Livet är värt allt.

….

All nimbus har försvunnit från USA sedan Donald Trump blev president. Kan inte nog understryka hur mycket jag föraktar hans sätt och politik. Jag är hård nu på ett sätt som inte brukar vara men här krävs hårdhet. Karln är skvatt galen och kan förinta världen om han får fortsätta. Det ytterst vansinniga är dock inte att han är som han är, utan det är att han hamnat där han är. Någon har röstat fram honom till den position han befinner sig på. Det är det som gjort att all nimbus försvunnit från USA. USA har blivit en värld där all verklig rationalism och kunskap är satt på undantag. Den amerikanska högern håller på att gräva USA’s grav, och världens grav måste jag säga. Vad skall vi ta oss till med dom? Det går ju inte att tala något vett i deras huvuden. Jag tror det enda sättet är att informera oss själva om livet och världen och sedan organisera oss kollektivt och sedan rösta bort dom från politiken. Det börjar alltså med oss. Vi själva måste ändra oss, annars går det inte. Trumps och hans likars makt försvinner när det mänskliga vetandet ökar. Men det är bråttom nu! Kärnvapen kan snart explodera åter på vår jord om ingenting görs, och klimatförändringarna kräver enorma omställningar av hela världsekonomins funktionssätt nu för att inte problemen skall växa sig ohanterbara.

Det är allvar nu. Sluta vänta och engagera er i världen nu. Ja nu, inte imorgon.

….

Jag har alltid tyckt om att promenera, i alla fall från det att jag började bli mer vuxen, i sexton- sjutton- artonårsåldern. Jag promenerade då ensam med musik i öronen. Sony Walkman hette tekniken då, mycket passande för just mig (plats för skratt). Även där borta i min gröna ungdom var det ofta Michael McDonalds musik som ljöd i mina öron. I en text som jag skrivit har jag också berättat om hans musiks betydelse för mig. Jag tror jag hade gått under i min själ utan honom, på allvar alltså. Livet kan verkligen suga när man är ung, och jag har också varit där i den själsliga tortyren. Men jag hade mina promenader, de var min meditation, mina stunder av ensamhet och eftertanke. Och jag fann Michael McDonald. Båda dessa sakerna tror jag räddade mitt liv. Och jag promenerar fortfarande med Michael i öronen. Allt är sig tydligen mycket likt. Jag är mig lik. Mitt eviga jag är det som säger detta, mitt jag som står bortom tid och rum.

….

En dröm.

Jag var korsfäst på en vägg i en stor idrottshall, i en stor idrottsanläggning. Inte på så sätt att jag var korsfäst på samma sätt som Jesus dock, med spikar och törnekrona och under svåra fysiska plågar, utan jag var korsfäst under andra betingelser. Det var som att jag var korsfäst i ”tomheten” och att väggen jag var korsfäst på var tomheten och att jag var ”i” denna vägg.

Det var min dröm.

Den kom efter en tid då jag erfarit detta i verkligheten, i min egen psykologiska verklighet. Jag hade verkligen upplevt denna förödande och allomfattande tomhet och den höll på att beröva mig livet, men jag överlevde och övervann den helt. Den perioden i mitt liv har jag skrivit om i min andra bok Född 1964 – Profetiska skrifter. Berättelsen om denna period finns i min sista text som heter Intervju nummer 3.

Det är en chockerande stor berättelse.

….

O heliga mörker
O heliga djup
O frihet
Moder jord
Vårt hem i kosmos.
Vi håller på att förstöra allt.
Mörkret, djupen och friheten känner vi ännu inte tillräckligt väl.
Vi måste våga oss dit för att förstå.
Och vi måste våga oss dit innan det är försent.

….

Det är nu natt den 17:e oktober. Carles Puigdemont har ännu inte svarat på Mariano Rajoys krav på svar om Katalonien verkligen förklarat sig självständiga eller ej utan istället vädjat om att en dialog upprättas med Madrid med en bortre gräns på ca två månader. Jag följer detta drama timme för timme, för så nära står Barcelona mig. Men Spanien genomlever nu också andra dramer. Ca 700 bränder rasar nämligen på den Iberiska halvön, i Portugal och Spanien, och polisen tror att flera av dessa bränder är anlagda. Polisen definierar dom som en ny form av terrorism. Jag säger, att hur tragiskt är inte detta. Jag sörjer uppriktigt för det som händer i Spanien nu, i hela Spanien. Vad gott kommer ur att man anlägger bränder? Ingenting. Och vad gott kommer av att Rajoys regim ställer sig på katalanernas ryggar och kräver deras underkastelse. Han säger att katalanerna vill förstöra Spanien, men är det inte i själva verket Rajoy och hans ministrar som riskerar att förstöra Spanien genom sin bristande lyhördhet och känslighet. Vad tror han? Att problemet med Katalonien kommer att försvinna bara för att han arresterar presidenten och hans politiska fränder och de civila organisatörerna av de katalanska protesterna. Det tror inte jag. Jag tror att det enda som kommer hända är att problemen djupnar ännu mer. Jag tror att Carles Puigdemont har rätt, att de måste samtala. Bättre att de har slitsamma samtal i två år än att det utvecklas till ett inbördeskrig. Då kommer de verkliga kostnaderna för denna konflikt att stå i klar dager.

Timme för timme.

Min Barcelona feber består.

….

Jag har uttryckt skarp kritik mot Islam i min andra bok. Jag vill nu ge denna kritik fler färger.

Först, ett klarläggande.

Min kritik mot Islam som religion innebär inte att jag är kritisk mot alla muslimer som individer eller att jag anser att vi har rätten att förfölja dom och trakassera dom för deras tror eller att vi genom lagstiftning har rätten att helt ta bort deras rätt att praktisera deras tro. Jag har också varit mycket tydlig med det, utan jag är verkligen för tanken på att människosjälen har större djup och komplexitet än att vi kan fånga den i enkla stereotyper och kategorier, precis som jag är för att vi har ett ansvar mot muslimer som medmänniskor och grupp och att religionsfrihet är en viktig del av vilket samhälle som helst på jorden. Allt detta är fullständigt essentiellt för mig och det går inte att förstå mig om man inte förstår också detta.

Med det sagt, nu skall jag tala om det jag egentligen ville tala om. Min tanke är mycket enkel, men den är viktig och därför har jag velat uttrycka den mer tydligt än jag tidigare gjort.

Vad jag anser är, att vi måste ha rätten att kritiskt pröva deras tro, precis som vi måste ha rätten att kritiskt pröva alla religioner och alla ideologier överhuvudtaget.

Och utifrån detta – för alla muslimer som känner sig påhoppade av mig – måste jag säga att, den som läst mig också ser att min filosofiska kritik verkligen inte bara drabbat muslimer utan också många andra religioner och företeelser i religionens värld. Jag har t ex varit kritisk mot allt ifrån påvedömet, till tankar på att Jesus gick på vatten och förvandlade vatten till vin, till religiösa personligheter som Martinus Thomsen, Madame Blavatsky, Bhagwan Rajneesh, Sathya Sai Baba, Carlos Castaneda och andra.

Så, det är alltså där jag står – för alla er som nu kritiserar min kritik – i ett påpekande till ALLA oavsett politisk eller religiös färg, att jag och alla vi andra MÅSTE  få testa alla idéer i grunden för att se om de håller eller inte!

Och för mig har alltså detta prövande av alla idéer lett mig till den slutsatsen att den religion som Muhammed förespråkar inte håller alls.

Här öppnar sig nu ett hav av konflikter, jag vet. Men här kan jag bara hänvisa till min andra bok Född 1964 – Profetiska skrifter för klarhet i hur jag tänker om Islam. Jag har nämligen varit mycket utförlig där och jag ser inga skäl till varför jag skulle upprepa allt det jag sagt i den boken en gång till.

Det enda jag skall säga att jag är fullt medveten om vilken fara en del hamnar i som kritiserar Islam. Jag vet detta också. Men likväl, jag måste uttala min kritik. Vår världs hela framtid är helt enkelt beroende av vilka svar vi ger oss i dessa frågor.

….

Jag vill trycka upp en text på en T-shirt. Texten är:

PEACE IS FUTURE
WAR IS NO FUTURE

Detta är en slogan för mig som har ett dubbelt djup. Fred är verkligen framtiden. Och krig är verkligen inte framtiden. Och krig är verkligen också inte framtiden i en dubbel mening, jag menar: krig kan nu utplåna oss alla, och därför är krig ingen framtid alls. Därför min slogan. Jag tycker den är rätt så cool.

….

Ibland har jag tänkt att jag skulle ställa mig på Götgatan på Södermalm i Stockholm med ett plakat. På plakatet skall det stå Vem bestämmer vad du får tänka?

Sen får människorna själva fylla i svaret på denna fråga. Är det politikerna som bestämmer dina tankar, eller mamma och pappa, eller din ”spiritistiska guide”, eller imamen eller prästen eller kompisarna eller någon annan person i din omgivning? Eller är det du själv?

När jag står där tänkte jag stå där helt tyst, och bara låta det sjunka in i den som läser vad som står på plakatet. Jag tycker detta är rätt så coolt.

Jag menar, vad händer om de förbipasserande faktiskt kommer på sig att det är dom själva som sätter gränsen för vad dom får tänka.

Hoppas det hissnar för dom, för då kan en rörelse ta sin början.

….

En annan slogan som kanske skulle passa på en T-shirt.

Varför inte göra något stort och fantastiskt av ditt liv? Ja varför inte?

….

En filosofisk spekulation om djävulen som jag vill betona är just en spekulation.

Jesus säger i Johannes 8:44 att djävulen har varit en mandråpare sedan begynnelsen och att sanningen inte står i honom.

Har tänkt mycket på detta och vill dra ut trådarna av vad han säger.

Att inte ”stå i sanningen” skulle man kunna översätta med ”icke-varat”, det som ”inte är”, med ett bedrägeri om allt, med en fullkomlig frånvaro av en fast punkt om vad som faktiskt är sanningen. Kanske man också skulle kunna definiera det med ”ett absolut formlöst kaos”, en ”bakomliggande värld” som inte innehåller några som helst lagar, regler, riktlinjer, för vare sig moral, tanke eller materia.

Sedan detta med mandråparen. Kan det vara så att det är en metafor för just det som drar mot ”icke-varat”, mot det som ”inte är”, helt enkelt mot fullkomlig förintelse? Mandråparen och ”icke-varat” skulle m a o vara en och samma sak men bara ord som fångar olika aspekter av dess ”väsen”.

Det här är djupa frågor som minst sagt kan vara tunga att tänka på, men det går att dra långtgående konsekvenser från dom som djupt berör var vi står i nutiden.

Kan det t ex vara så att den fullkomliga dominans av ”värde- och sanningsrelativism” som nu råder på planeten jorden, där alla är i konflikt med alla om vad som egentligen är sanningen: media, politiker, vetenskapsmän och vetenskapskvinnor, religiösa företrädare och bara ”vanligt folk” som sitter och knappar på sina datorer och mobiltelefoner och häver ut sig vad som helst till sina medmänniskor är en manifestation av det mannen från Nazaret sa där borta för snart två tusen år sedan?

Kan någon likt mig se att det är detta ”urkaos”, denna absoluta ”intighet”, själva ”icke-varat”, det som ”inte är” som nu kommer till uttryck med full kraft i människan.

När man betänker att det förra århundradet var en manifestation av två världskrig, skapandet av industriella anläggningar med krematorier och gasugnar för att döda andra människor, skapandet av vapen som är så starka att vi kan utplåna oss själva från jordens yta, och att detta aldrig skulle ha varit möjligt om människorna inte först helt klivit över gränsen för att det finns några som helst kriterier för att bestämma vad som är rätt och fel.

Och i vår nutid fortgår allt detta utan att vi ännu klarat av att reflektera varför.

Men kanske det nu börjar finnas människor som börjar förstå vad som försiggår bakom kulisserna, i människosjälens innersta djup, där allt detta har sina rötter.

Denna fördolda metafysiska värld bakom allt, där inget liv har något värde, där allt är fullkomlig likgiltighet, där det inte finns något varmt hjärta som bankar för något alls, där allt är lögn, ”icke-existens”, bedrägeri, död och förintelse.

Vår nutid. Mitt hjärta slår, och jag ser en värld där mänskligheten har skapat alla verktyg hon behöver för att förinta sig själv, och jag ser att konflikter pågår över hela jorden över vad som faktiskt är sanningen, hur vi skall tolka och förstå den verklighet vi alla är satta att leva i.

Jag har begrundat detta djupt.

Kan det vara så att Jesus faktiskt visste vad han pratade om och att han pratade om detta med sin tids metaforer och psykologiska och pedagogiska medel?

Kan det vara så att jag i denna text lyckats dekodera något mycket viktigt?

Jag har velat framlägga denna filosofiska text som en spekulation för mina läsare eftersom jag verkligen vet att jag talat om djup som jag ännu inte har en fullständigt klar förståelse av.

Men jag anser att den har ett mycket stort psykologiskt och filosofiskt värde, trots alla dess brister.

För hjälper den inte oss att se?

….

Det är nu natt och 18:e oktober. Jag läser att två av den katalanska självständighetsrörelsens främsta ledare Jordi Cuixart och Jordi Sànchez har blivit arresterade och satta i fängelse anklagade för ”uppvigling” av Spaniens Nationella Domstol. Jag läser också att stora protester försiggår i Barcelona med över tvåhundratusen medverkande mot deras arrestering. Fördömanden mot den spanska centralmaktens agerande kring dessa män lär ha kommit från stora delar av det politiska spektrat i hela Spanien. På söndag väntas en ännu större manifestation i Barcelona till försvar för Cuixart och Sànchez. Samtidigt räknar ekonomerna på vilka ekonomiska förluster som drabbar Spanien och Katalonien p g a denna konflikt. Förlusterna räknas, som jag förstår saken, i miljarder.

Timme för timme.

Jag kan inte sluta tänka på Barcelona.

….

Under tider i en människas liv kan livet ligga som spillror framför en. Det är som pusselbitar som ligger framför en som man ännu inte vet hur man skall få ihop. Man kan vara klar över vad pusselbitarna handlar och man känner sig inte heller särskilt orolig, men ändå ligger problemet framför en olöst.

Detta handlar givetvis just nu om mig. Jag mediterar varje dag om vad som är den framkomliga vägen.

….

Klockan är nu 00.47 och jag befinner mig på besök hos min gamla mor. Hon ligger och sover. Och jag själv ligger och skriver denna text på min mobiltelefon. Jag har upptäckt att det går alldeles utmärkt att skriva texter med Microsoft Word i min telefon. Det blir t o m mindre korrekturfel då än om jag skriver på min dator. Tänk vad mycket man kan göra med telefonerna nuförtiden. Jag kommer ihåg när vår familj hade en sån där telefon med ”snurrskiva”. Det är minnen det av en annorlunda värld. Mycket har hänt sedan dess, och mycket kommer att hända i fortsättningen också. Men ett vet jag, att jag aldrig kommer att sluta skriva och försöka konstnärligt uttrycka mig om de globala och psykologiska och religiösa frågor jag skriver om. Alla förändringar till trots i världen och mitt eget liv, där har jag ambitionen att vara mig lik.

Dags att sluta snart känner jag. Timmen är sen och har passerat ett.

Jag tror jag lyckats skriva en ”mördande” text denna gång, ibland lite rolig men ändå ”mördande”. Den balansen tycker jag om. Det blev ett ”collage” i alla fall som jag försatt mig. Det är gott att jag lyckas ibland med mina ambitioner.

/Ivar Rönnbäck

18/10-2017