Ett försök till en global kulturkritik

Växla läsläge

I min förra text riktade jag min blick mot journalistiken i världen, och den texten kan man säga var också i mycket en fortsättning och vidareutveckling av det jag skrev i inledningen av dessa mina nya texter. En del upprepningar var därför ofrånkomliga i den texten. Och jag måste nog säga att även i denna text kommer det att förekomma en del upprepningar, eftersom jag här avser att kommentera världsläget i kulturella avseenden. Temat är m a o besläktat även denna gång, och på sätt och vis kanske också både större och mer svidande eftersom min kritik denna gång inte bara kommer att vara inriktad mot journalismen och de stora mediabolagen i världen utan i princip mot alla konstformer som människor uttrycker sig genom. Denna ansats kan tyckas som dåraktig och som ett utslag av den mest grava megalomani, men för de som likt jag har vandrat genom hela världshistorien och som läst mycket och varit djupt engagerad och intresserad av allt som rör konst och skapande tror jag ändå min kulturkritik kan bli fullt begriplig. Tror faktiskt också att det finns många som känner som jag, att den moderna världen med sitt Internet och Facebook och Twitter och sina ”smartphones” och sin digitala teknik och allt vad det nu heter har förlorat, eller i alla fall riskerar att förlora, något väsentligt, nämligen människor som använder sin tid till helt andra saker och som är kapabla att skapa och omskapa världen i samma mening som Shakespeare, Michelangelo, Carravaggio, Antonio Canova, Artemisia Gentileschi, Mozart, Bach, Goya, Picasso, John Coltrane, Mahalia Jackson, Joni Mitchell, Elvis Presley, Mike Oldfield m fl gjorde det. Jag vill därför ställa den retoriska frågan, var finns dessa människor idag?, som på samma djupa sätt lyckas hämta något ur sig själv, från Gud vet var, och som med enorm skicklighet och stort skarpsinne lyckas omskapa alla kända uttryck och förnya våra mänskliga föreställningar i grunden. Det är det jag vill åt i denna text, och vad det betyder för oss alla att sådana människor i dagens värld är så sällsynta. Många av mina kritiker kommer säkert att säga att jag är en sannskyldig elitist när jag hävdar dessa saker, men för de som tycker det kan jag bara säga med den australiensiske konstkritikern Robert Hughes ord, att jag (likt honom) är en kulturell elitist men inte en social elitist, vilket betyder att jag uppskattar skicklighet och filosofisk klarhet mycket men att jag inte rangordnar människor värde efter deras konstnärliga förmågor och intellektuella kapacitet. Det betyder helt enkelt bara att jag älskar stor konst och klartänkt filosofi och när människor också anstränger sig till sitt maximum för att förstå världen och skapa stora ”ting”, och att jag samtidigt ser vilket kulturellt förfall som följer när människor inte gör det. Jag finner det faktiskt också tragiskt när människor med en väldigt kollektiv och världsanpassade mentalitet försöker slå i oss att folklighet och höga försäljningssiffror är ett mått på konstnärlig kvalité, vilket det inte alls är. Tvärtom, ofta kan det istället vara raka motsatsen. En konst som bara söker bekräftelse i det yttre och som söker former där det finns förutsättningar för en ekonomisk vinst. Som jag ser på saken har stor konst inget att göra med dessa saker. Stor konst växer tvärtom ur något djupt äkta och personligt i det inre hos en människa och inget intresse finns att behaga en publik eller att tjäna pengar på det man gör. Det är den ”fördömda” sanningen som varje stor konstnär vill åt. Och den är inte till salu. Punkt! Jag blir förbannad bara jag tänker på saken. Och jag kommer att skriva mer om varför. Men först något annat. Ett förtydligande kan man säga.

….

Namnet på denna text lyder som läsaren sett Ett försök till en global kulturkritik. Vad som är viktigt för läsaren att veta är att detta namn på inga sätt är taget ur luften utan att det har sin alldeles speciella mening, och det i en dubbel mening. Först av allt, min text är verkligen ett försök och det är det i den enkla meningen att jag, på samma sätt som alla andra, måste tala med ett ödmjukt och försiktigt tonläge när det kommer till att ge absoluta utlåtanden om kulturen på hela planeten jorden. Och skälet till det är också det ytterst enkla, att jag givetvis inte vet hur det ligger till överallt. Vad vet jag t ex om nivån på ”gatukonst” i Lusaka, Buenos Aires eller Manila. Ingenting. Och vad vet jag om nivån på klassiskt orienterade violinister i Europa. Ingenting. Och om denna min okunnighet skulle jag kunna göra en diger lista. Självfallet är det så. Men det betyder inte att jag inte vet något alls, utan det betyder bara att jag känner och erkänner mina begränsningar och att det jag kan åstadkomma i en text av det här slaget mer bör ses som ett stort svep och en känsla av hur det ser ut i världen, baserat på det jag sett på TV, läst i tidningar och böcker o s v. Jag tror därmed man kan säga att jag delar samma okunnighet och kunnighet som varje samhällsorienterad och kulturintresserad människa på den här planeten lever med, varken mer eller mindre. Och om mina tankar sedan har något värde för någon annan återstår att se. Under alla omständigheter anser jag själv att det jag säger har ett värde och är värt att lyssna på. Även en generell och svepande civilisationskritik kan ha sin särskilda mening.

Det andra skälet till varför namnet på texten är upplysande är just för att min kritik är riktad mot vad som sker på hela planeten jorden. Min kritik är verkligen global och världsomspännande och jag har velat skriva en sådan kritik både för att det är viktigt och för att det, enligt min mening, är det enda sättet man kan betrakta världen av idag. Det är viktigt för att hela det globala kulturklimatet påverkar oss alla och det är det enda sättet att ta sig an världen för att vi är alla så sammanflätade med varandra idag på jorden att varje försök att reducera världen till något annat bara stympar vår förmåga att fatta vad som försiggår på vår jord. Och allra minst vill jag befatta mig med ett skrivande som reducerar och förminskar världen till något den inte är. Vi lever alla på planeten jorden och den är vårt hem i kosmos i en långt djupare mening än vad någon nation är det, som egentligen bara är en mänsklig konstruktion. Planeten jorden är vårt livs a priori, det ”urfaktum” som vi alla har att begrunda och acceptera, medan nationerna, staterna, vår hembygd och våra städer endast är temporära konstruktioner och lösningar på vår resa genom kosmos. Mycket kan också sägas om detta eftersom den begränsande och fatala nationalismen och traktande efter fiktivt rena etniciteter skapar så oerhört mycket skada i världen. Jag är övertygad om att en av mänsklighetens största revolutioner kommer att vara när människan till slut gör detta utträde ur sin blinda benägenhet att se sig som en del av en nation eller en etnisk grupp och istället helt och fullt accepterar och ser sig själv som en världsmedborgare, sammanflätad och som en del av hela mänskligheten i tid och rum. Vi är också på väg dit tror jag, även om många inte ser det ännu.

Som sagt, om frågorna om nationalism och etnicitet och identitet kan man prata mycket om, och jag har också skrivit om detta i min sista bok, och avser också att återkomma till det längre fram i denna text, med min speciella vinkling måste sägas. Men nu skall jag byta perspektiv, och språk. Mycket typiskt för mig, men jag hoppas det skall verka klargörande för kunskapen. Ni får se hur jag tänkt.

….

Just i denna stund skriver jag från Barcelona. ”Mirakelstaden”, staden för mig, som med sin energi lever i varje cell i min kropp. Barcelona är stor konst genom sin blotta existens, ett underverk som har kraften att inspirera oss alla. Varje huskropp är ett konstverk, och inramningen, Tibidabo och havet gör inte saken sämre. En kvinnlig arbetskamrat till mig sa att New York måste vara världens coolaste stad, och jag tänkte på vad hon sa när jag var till Barcelona på en av mina resor dit (som nu blivit sju till antalet), att okey, New York kanske är världens coolaste, men i så fall är Barcelona god tvåa. Rom och Paris och London och alla mina andra ”älsklingar” får ursäkta, men min speciella ”darling” här på jorden heter Barcelona. ”Hon” har lyckats förföra mig helt, och samma på denna resa. Jag behöver bara komma hit, få sova en natt, och sedan gå ut på Barcelonas gator, sedan är det kört! Jag är tvungen att sträcka ut armarna och bara lätt luta mitt huvud tillbaka och sedan kommer det ett djupt andetag och sedan den där enorma känslan av att, fy fan vad jag mår bra nu, fy fan vilket coolt ställe. Det är ord komna ur mig, uppriktiga och okosmetiska, som den världsresenär och ibland väldigt ”animaliska” och ”antirationella” konstälskare jag är. Barcelona som en del av världens kulturarv, som river och sliter i själen och kroppen, som ett vilddjur som oroar och gör dig vaken och som inte vill lämna dig ifred. Barcelona som ett vittne om att den kosmopolitiska världen är möjlig. I min sista bok skrev jag en text med namnet Barcelona feber. Den febern brinner i mig än.

Varför skriva om Barcelona i en text om kulturkritik? För att Barcelona är en måttstock säger jag, arkitektoniskt, idémässigt, i fråga om stadsplanering, när det kommer till att öppna sig för världen och framtiden, och på så många andra sätt. Barcelona visar vad vi kan, om vi bara vill. Vår globala världskultur behöver Barcelona och Barcelona behöver oss. Vår kärlek till Barcelona gör nämligen också staden till vad den är. Ett vänligt ställe i en värld med så mycket hat. Allt verkar till slut handla om det, om kärleken. Om kärleken till livet och kärleken till konsten. Och Barcelona skapas ur kärlek, från dom som bor där, och vi som kommer och hälsar på. Jag måste därför dra slutsatsen att vi älskar för lite. Det är därför världen ser ut så hemsk som den gör. Det är därför krigen ständigt rasar på vår jord och kulturen är på väg att förfalla. Men inte ens general Franco kunde döda Barcelona. Det finns hopp, trots allt.

Älska mer. Hoppas mer. Ge aldrig upp. Vi kan förändra världen och skapa storverk, om vi bara vill. Barcelona visar att det är så.

Givetvis, Barcelona har sina problem, socialt och ekologiskt, och det måste man erkänna, men det är inget ”utopia” som jag försökt att berätta om, ingen ”himmelsk förebild” befriad från all ”jordisk synd”, utan det är en realistisk målbild som jag pekar mot, en stad som också kommer att få fortsätta kämpa med sig själv och sin utveckling och framtid. Men håll med mig, Barcelona är en bild av något ”gott”. Jämför Peking, Rio de Janeiro, Los Angeles, Mumbai, Moskva, Bagdad eller Alepo så förstår ni vad jag menar. Barcelona är ett ideal inom ”jordiska mått”, och ett ideal som också tillåter förvandling och skapande förnyelse. Därför just Barcelona.

När vi traktar efter att förstå världen och oss själva måste vi också rikta blicken mot alla dom faktorer som påverkar oss, historiens alla vindlande krafter, den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, de konstnärliga idéerna, politiken, världsekonomins funktionssätt, arkitekternas visioner, ingenjörerna lösningar, geografin, e t c. Och just i stora städer blir sammansmältningen av alla dessa krafter så tydligt. Städer är mänsklig kultur par preference, och just därför drabbar dom oss på ett särskilt sätt. Med sin kraft slår dom ner oss och påminner oss om att våra mänskliga skapelser omger oss överallt och kan göra oss lika nedstämda som upprymda. Städer kan göra jävligt ont, och jag har känt det mer än en gång när jag är ute och reser. Först ankomst till en flygplats, sedan en transport till hotellet, ofta sent på kvällen i mörkret, man är trött efter en lång resa, sedan sömn på ett hotell som kan vara lika deprimerande om det är sunkigt som fint om det är rent och välhållet om man som mig är en vanlig knegare och lever med en ”normal” lön. Sedan första dagen, och man vandrar genom ett slags chocktillstånd och undrar vad man kommit till för en plats på jorden. Arkitekturen är annorlunda, maten är annorlunda, språket är annorlunda, sedvänjor är annorlunda, ja allt och man känner sig vilsen och förlorad i en stor värld, i alla fall när man är ute för första gångerna i världen. Sen brukar man få kläm på allt, och nedslagenheten förbytts till en veritabel berusning. Inget är häftigare än att resa, för man slits sönder i tusen bitar och byggs upp igen, och man lär sig så ofantligt mycket om världen. Resa är lycka på ett alldeles särskilt sätt. Och konfrontationer med våra världsstäder är en del och alldeles särskild del av denna lycka. Våra världsmetropoler är global kultur i ett maximerat koncentrat, innefattande det mesta som ingår i begreppet mänskligt skapande. Och jag tillhör en av dessa lyckliga själar som getts möjlighet att se flera av dessa världsmetropoler. Jag har varit i Paris, London, Rom, New York, Rio de Janeiro, Jerusalem, Ho Chi Minh City, Bangkok, Hong Kong och på många andra ställen på vår jord, och alla dessa ställen har krossat min själ och byggt upp min själ. Veritabla pånyttfödslar har jag genomgått genom dessa konfrontationer. Och jag är inte densamma mer. Jag har gått från att vara en av alla dessa människor som färgats av och som tar sig ut ur sin trånga kulturkrets, till att bli en av dessa världsmedborgare som jag så ofta talar om. Jag känner mig idag lika hemma i världen, vart jag än kommer. Thich Nhat Hanh, en vietnamesisk buddhistisk munk som jag beundrar och uppskattar verkar ha gått igenom samma sak som jag. Hans bok At home in the world vittnar om att det är så. Varför skriva om honom här, kan man fråga sig? Varför inte är min motfråga. Jag skriver böcker om andlig utveckling och han hjälper mig att klargöra en poäng. Läs honom så får ni se.

Nå, våra världsstäder är global kultur och dessa städer gör något med oss alla. Det är platser för skapande och förvandlingar. Och snart kan de också vara det dominerande elementet i de flesta människors liv. Urbaniseringprocesserna i världen är som känt rasande. Idag bor enligt uppgift mer än femtio procent av världens befolkning i städer. Och fortsätter det som det gör kan det vara mer än sjuttio procent i mitten på detta sekel. Är det någon som nu förstår varför jag börjat denna text med att tala om Barcelona och våra andra världsmetropoler? Det är världskultur i den största av alla skalor jag pratar om, och en global kulturkritik kan inte skrivas utan att man tar med detta faktum. Frågan är bara vem som skall styra framtiden av våra världsstäder, och av våra städer i allmänhet? Är det ingenjörerna, ekonomerna, företagsledare, politikerna ensamt som skall få det jobbet? Eller skall konstnärerna, målarna, arkitekterna, skulptörerna e t c också ges plats vid ”det runda bordet” när man bestämmer om vår världs framtid? Vad blir utgången av om vi går i en eller den andra riktningen? Och vad blir utgången om allt drivs av vinstmotiv? Jag säger att svaret på denna fråga vet vi redan. Om företagsledarna för General Motors, BMW, Samsung, Dior, BP, H&M, BAE Systems, ABB, Gucci, Yamaha m fl får bestämma kommer ingenting av det som rör sig i de vackraste och mest samvetsömma själarna att komma fram, lika lite som de människor som befolkar lägenheterna på Park Avenue och 5th Avenue i New York eller i Monte Carlo kommer att förstå vad som går förlorat. Och inte heller kommer de som lever i de dyraste villorna i Sverige, i Djursholm, i Danderyd, på Lidingö och Djurgården eller i Bromma klara av att uppfatta de förluster som drabbar världen och de mänskliga samhällena om konstnärerna förpassas lång ut i periferin av all mänsklig verksamhet. Och självfallet, får människor som Vladimir Putin, Rodrigo Duterte, Xi Jinping, Bashar al-Assad fortsätta ha kontrollen över sina länder kommer varje ansats till protester för konstnärlig frihet möta dom största av svårigheter, fortsatt tortyr, terror och dödande av varje för den sittande makten provocerande tanke. Det är verkligheten om den politiska makten och företagen och de som står bakom den verksamhet som bedrivs i maktens och vinstintressenas namn får styra allt. Pengar har ingen själ och inget hjärta, pengar är som stål, och människor besatta av detta ”stål” blir som stål själva och förstår helt enkelt inte det som rör sig i människors innersta och mest känsliga skrymslen. Det handlar om vilken psykologisk orientering en människa har, vartåt blicken och nyfikenheten och medvetandet är riktat, mot börskurser och traktandet efter makt, eller mot själen, det som är förutsättningen för all tolkning av den s k verkligheten. Det är dilemmat. Och utfallet blir så olika. Om detta är (bl a) det jag skriver om i mina böcker. Ibland ältar jag också samma saker om och om igen, men jag gör det för att människor skall förstå. Vår världs hela framtid är beroende av att människors förståelse ökar. Också detta har Thich Nhat Hanh skrivit om. Han skriver att det finns ingen kärlek utan förståelse. Det är där allt börjar, i själens djup och människans uppvaknande ur sin slummer, ur sin själva omedvetenhet och sitt kaos och sina ogenomtänkta och odifferentierade idéer. Något som psykologen och psykiatrikern Carl-Gustav Jung också skulle kunna skriva under på. Ännu en person som jag hämtat djupa intryck ifrån. Ni ser nu vartåt allting lutar, varifrån jag hämtat mina intryck, från mitt eget fria tänkande, men också från mina resor och från människor som Robert Hughes, Thich Nhat Hanh, Carl-Gustav Jung, Noam Chomsky, Howard Zinn, och från många många fler. Jag skriver detta för att ni skall förstå mig, vem som betraktar och tolkar världen, för förstår ni inte mig så förstår ni heller inte vad jag säger. Min ”metod” är ett utslag av ren ärlighet i fråga om mig själv och mina egna intellektuella horisonters begränsningar och en vilja att kommunicera pedagogiskt till läsaren verkligen förstår. Därför rör jag mig också fram och tillbaka över hela ”världskartan”, genom mig själv, mina resor, min bildningsvärld, mina förebilder och mina konkreta livserfarenheter i stort. Och jag har nu försökt att kommunicera om Barcelona med er. Så kan en global kulturkritik börjas skrivas. I en passionerad kärleksförklaring och inte i en ”konstkritisk teori”. Förstår ni nu varför jag anser att konsten är en del av kunskapen? Och varför vi inte kan vara konsten förutan. Döda konsten och vi dödar ”livet”. Bara ”rationella teorier” står kvar. Jag kan knappt andas bara jag tänker på saken. Hur är det för er?

Barcelona, Barcelona, Barcelona, när skall jag få se dig igen? Kärleken till dig flyter som en strid ström i min själ. Omöjlig att utplåna.

….

I somras reste jag och min flickvän till London. En resa som ändade i tårar för mig, men inte av något i sig hemskt utan för att jag var gripen och ledsen över att måsta lämna fantastiska London. London är ett mirakel precis som Barcelona och jag och min flickvän fick dagar där som vi aldrig kommer att glömma. Hur kan man undgå att inte bli påverkad av detta. Bara Londons alla blomsterarrangemang är en vacker erfarenhet i sig, och min flickvän gillar sånt särskilt. Så fint det var att se glädjen i hennes ögon av Londons alla blommor. Men ni hör, återigen, hur det är, ni har stött på en känslig själ som har lätt till tårar och som inte heller gör något för att dölja det i sina texter. Mitt hjärta är verkligen inte av sten, och jag skäms heller inte för att det är så. Tvärtom, vi måste försvara tårarna, vår rätt till tårar mot dom som vill degradera oss som människor för att vi gråter. Särskilt vi män måste försvara denna rätt, både mot machokillarna som med hån för vår känslighet vill förvandla oss till att bli lika dom, och mot kvinnorna som inte står ut att se gråtande män utan som vill leva med sina ”manliga ideal”, som i själva verket bara är illusioner om hur en ”verklig man” är, för att det svarar mot en ”förvriden” och väl socialiserad längtan hos dom själva att vara svaga och ha ”en stark mans axel” att luta sig emot, att ha någon som kan ta hand om dom och skydda dom för att dom inte orkar ta hand om sig själv och ta ansvar för sitt eget liv. Det här är djup psykologi om manligt och kvinnligt och om hur ett faktiskt människohjärta fungerar, och det går in i och rör djupt det som denna text handlar om. Det går inte att skriva en global kulturkritik utan ett känsligt hjärta, för det går inte att förstå konst utan känslor, på samma sätt som det inte går att förstå en människa utan att kunna leva sig in i hans eller hennes känslor. Och de två är ett, människan som skapar konsten och det konsten säger om människan. Det rör själva vår essens som människor, att vi är kapabla till skapande och att vi kan göra oss förstådda genom konst. Konst är ett medel för kommunikation, det uttryck vi kan begagna oss av när vi vill förmedla något djupt innerligt och betydelsefullt om oss själva och våran syn på världen. Så tro inte på ”de hjärtlösa sällarna”, oavsett de är män eller kvinnor, när de vill slå i er att era känslor är ett utslag för en dysfunktionell känslighet eller en djup sjukdom i själen som måste övervinnas. Nej tro dom inte. Problemet är deras. De får vara ägarna av sina egna problem. Och många gånger är de som spottar på tårarna de som är räddast själva. Rädda för sina egna känslor och rädda för att framstå som svaga. Och vem är det då som är svag och rädd, egentligen? Det är en djup fråga som jag riktar till mina läsare. Ja, så man jag är riktar jag denna fråga till läsaren.

Men varför börja tala om känslornas betydelse när jag börjar prata om London? Följ med mig till National Gallery så skall jag förklara.

….

Att komma till ett av våra stora museum på den här planeten är att komma till ”platser av mirakler”. Prado är ett mirakel. Louvren är ett mirakel. MET är ett mirakel. Centre de Pompidou är ett mirakel. Tate Modern och Tate Britain är Mirakel. Musée d’Orsay är ett mirakel. Och så också National Gallery. Och självfallet också andra stora museum på vår jord.

Och mirakler vållar känslor. Det är dit jag vill komma.

Nu följer exempel och uppräkningar för att ni skall förstå hur jag tänker.

När jag ser Élisabeth-Louise Vigée Le Brun’s Madamoiselle Brongniart så ser jag ett mirakel. Hennes skicklighet som målare är så enastående stor och flickan hon porträtterar är gjort med sådan finhet att jag måste skratta för att den är så otvetydigt mästerlig. Det är känslor.

När jag ser Paul Gaugin’s Faa Iheihe så ser jag en konstnär vars särprägel, bildvärld, skicklighet och färgskalor är ett unikum i världen. Den sammantagna effekten av alla dessa saker har alltid gjort mig gripen av Gaugin. Det är också känslor.

När jag ser François-Hubert Drouais Madame de Pompadour at her Tambour Frame måste jag återigen skratta, för att bara spetsarna i Madame de Pompadours klänning är så skickligt gjorda att ord saknas för att beskriva det. Bara den som själv håller på eller har provat måleri vet hur svårt det är att åstadkomma det Drouais här har gjort. Det är en skicklighet som tar andan ur en. Känslor.

Vincent van Gogh’s Sunflowers. En bild som lyser, och en konstnär med en klarsyn för färger som få andra i världen. van Gogh har alltid gjort mig rörd på ett särskilt sätt. Inte minst för att han var så missförstådd och bespottad i sin samtid har tagit hårt i mig. Kanske beror det på identifikationen. Känslor.

Jacopo Tintoretto’s Christ washing the feets of the discipels  fick mig att gråta. Enastående venetiansk senrenässansmålare som i denna bild lyckats få fram den finast tänkbara förening mellan sin skicklighet, förmåga till komposition och sin mänskliga begränsning. Jag har en särskild kärlek för sådana konstnärer, som inte slipar och putsar sina verk i det oändliga för att dölja alla sina begränsningar utan som istället låter dom tala som en del av verket. I denna bild blev jag också rörd av Jesus. Att det är så här det skall vara, att vi alla skall vara allas tjänare och hjälpare och inte uppträda som ”herrar” och trampa på andra människor. Och Tintoretto har lyckats förmedla det budskapet så vackert som man kan önska. Konst, religion och etik när den är som finast förenad.

Francisco de Goya’s Doña Isabel de Porcel. Vad säga? Att Goya var ett geni och en mästare som målare, och att han visar det i den här målningen också. En lärare i konsthistoria som jag pratade med talade om Goya som ”målarnas målare”. Jag förstår verkligen vad han menade, och jag håller med honom. Goya är verkligen unik i konsthistorien. En av mina främsta förebilder, och här fick jag se honom på nytt. Lycka.

Och så här skulle jag kunna fortsätta i det oändliga, genom Picasso, Cézanne Rembrandt, Rubens, Édouard Vuillard, Velasques, el Greco, George Bellows, Degas, Renoire, Matisse, Manet, e t c, alla fullkomligt enastående konstnärer och målare, alla på sina egna unika sätt. Jag kan inte säga annat än att jag känner en passionerad kärlek för alla, inte på samma sätt och för samma saker, men ändå ren och pur kärlek. Konst är en stark ström i mig, ofta starkare än någon ”överrationalistisk” filosofi. Och i National Gallery i London blir detta drag i mig än så mer tydligt. Mina tårar sa allt. Precis som tårarna talade till mig när jag lämnade London. Det är att finna sig själv i tårarna, i tårarna av kärlek, inte av sorg. Denna tanke skall jag nu ta med när jag är på väg in i andra halvan av denna text. Allt mitt skrivande om känslor kommer här också få sin slutgiltiga förklaring. Men för att klara av att förklara det skall jag bli mer ”rationell” igen i mitt språk. Ni kommer att förstå varför.

….

Ur denna deklaration om känslor och kärleksförklaring till konst vill jag dra ut två tanketrådar. Det första, att jag – vilket jag också skrev i inledningen till denna text – ser en förskräcklig brist på konstnärer idag med samma skicklighet som dessa konstnärer jag nu räknat upp. Och det andra, att jag – vilket jag även det skrivit om – inte ser det som möjligt att nå dithän, där dessa konstnärer nått, utan att en människa nått fram till någon form av djup emotionell och artistisk klarhet i det inre. Om man så vill skulle man därför kunna säga, att det jag vill diskutera här både är den historiska och psykologiska sidan av saken, som jag också menar hänger ihop. För på sätt och vis kan man säga att det är två sidor av samma mynt, utsidan-världshistorien och insidan-människan som betraktar och försöker förstå världshistorien och som själv är den som skapar världshistoria, i.e. kultur. Det är m a o ett stort tema jag skall diskutera. Kanske t o m det största. Jag menar, vad är det vi håller på med på vår jord?

Och denna sistnämnda fråga har ju velat rikta rakt in i konstens och kulturens hjärta.

Jag är som sagt bedrövad av den väg som bildkonsten tagit idag, och om det nu är så att jag har rätt (jag kan ju ha fel), att det faktiskt nästan inte finns bildkonstnärer av samma ”klass” som det funnits tidigare i historien, ja då måste man fråga sig varför? Givetvis kan man peka på vilken väg bildskapandet tog under hela 1900-talet med all sin kubism, abstrakta konst, med sina ”installationer” och sin ”popkonst” e t c och säga att vi har svaret där, att det var helt naturligt att konsten bröt sig loss från alla sina gamla fjättrar av ”realism”, bemödande med sitt hantverk, hämtande av former från den kända fysiska, biologiska och historiska världen och allt sådant. Och säkert ligger det en del i det. Men är inte detta svar också lite väl enkelt. Kan det inte också vara att det finns djupare förklaringar, som t ex att den s k ”tidsandan” styr konstnärerna mer än vad de tror och att strävan efter att fullkomna sin hantverksskicklighet som tecknare och målare helt enkelt betraktas som en ”föråldrad” idé. Och kan det också inte vara så att konstnärer vill ta ”den enkla vägen” och mer vill jobba med ”sökta idéer” än att jobba den långa och hårda vägen med sina tekniska och hantverksmässiga förmågor. Det är frågor som jag ställer mig och som jag också vill rikta till mina läsare.

Givetvis finns det också andra förklaringar. Bl a att ett liv som bildkonstnär nästan är en ekonomisk omöjlighet. Och för de som av det skälet tvingas ha ett ”vanligt” jobb för att klara sin försörjning finns nästan ingen tid kvar att uppöva den skicklighet som fanns hos alla dessa gamla mästare som jag pratat om. En människa måste av det skälet verkligen ha enormt starka drivkrafter för att ge sig in i projektet att viga sitt liv till konsten. Något som jag själv också fått känna på måste jag säga. Inte heller livet som skrivande filosof är en lätt sak ekonomiskt. Men vad gör man? När hjärtat kallar är det bara att följa den väg dit det leder en, faktiskt till vilket pris som helst. I alla fall har jag känt och tänkt så.

Men för att göra detta om bildkonsten öde i den moderna världen till något mer än en platt elegi från en ”konservativ” konstälskare bland många andra måste jag också få rikta blicken igen mot hur politiken och världsekonomin fungerar. Jag har nu pratat om en kulturell och konstnärlig förflackning i hantverksmässiga och tekniska avseenden, och lite ytligt också om konstnärernas själva idévärld och personliga uttryck, men det är verkligen inte hela saken. Nej vi måste också rikta blicken mot de stora global skeendena för att förstå konstnärernas villkor i världen. Och det är här de riktiga djupen kommer in. Jag tror det är riktigt att säga, att för att verkligen förstå den globala kultursituationen måste man anlägga ett eskatologiskt, apokalyptiskt, historiefilosofiskt och metafysiskt perspektiv på saken. Först då kan bilden framstå i hela sin klarhet. Därför skall jag prata om det nu. Stort anslag, javisst, men jag hoppas att jag genom att ta upp just detta stora anslag skall lyckas förklara vad jag menar med att det råder en global och historiskt unik kulturkris i världen.

….

Aldrig förr i mänsklighetens historia har mänskligheten haft förutsättningarna för att själv utrota sig från planeten jordens yta. Den enorma ansamlingen av massförstörelsevapen är det som öppnat dörren till denna apokalyptiska möjlighet, ett faktum som är lika faktiskt som ogripbart, eftersom det är så finalt och stort att det blir abstrakt och overkligt på en och samma gång. Men oaktat känslan av övermäktighet och overklighet, det är så här det är och vi måste lösa detta ohyggliga problem för att vi skall överleva som mänsklighet.

Men det är mer än så. Vi har som mänsklighet färdats genom världshistorien, från ett okänt ursprung och förflutet, till nutiden där vi står idag. Och vi kan räkna upp varenda epok vi gått igenom och analysera varenda händelse och varje misstag vi begått och dra slutsatser av det som varit och vad det är som gjort att så mycket gått fel. Vad kan vi inte säga t ex om judendomens födelse och historia, ett öde lika gåtfullt som fruktansvärt. Och vad kan vi inte säga om Sokrates försvarstal, en text så modern att vi inte kan fatta att den skrevs för 2400 år sedan. Ibland tänker jag att Platon med sin Sokrates försvarstal lyckats skriva ”världens coolaste bok” och att den på visst sätt aldrig kommer att gå att överträffa. Det oerhörda är – och jag vill föra in Platons Sokrates in i vårt nu – att samma frågor som Sokrates ställde till sin samtids Atenare är frågor som många missat att ställa sig idag. Jag behöver bara tänka på Trump, Putin, Xi Jinping och Duterte, och på de så många anonyma aktörerna bakom de multinationella storbolagen som utan att blinka gör allt för att dra ner lönerna för redan fattiga asiater och afrikaner för att betala sina lyxvillor och lyxbilar i Monte Carlo, New York, Paris, London och Moskva. Det är Platons och Sokrates frågor som gäller än. Vem är vis egentligen? Hur kan människan bli vis? Vad är godhet och dygd egentligen? Och är förnuftet förutsättningen för all kunskap? När jag lyssnar på Trump och Putin, som just nu är i ropet, men också på många världsledare på den politiska scenen i Europa, Theresa May, Nicolas Sarkozy, Anders Fogh Rasmussen, Anna Kindberg Batra och Stefan Löfven, så tänker jag, hur många av dessa personer har verkligen prövat Sokrates frågor på djupet, frågorna till sig själv om man verkligen förstått vad vishet, godhet och dygd är och vad som är förutsättningen för allt detta. 2400 år står mellan Sokrates och oss, men vi kämpar med samma frågor idag. På samma sätt som vi kämpar med frågorna om demokratin, också det frågor som först började ställas av ”de gamla grekerna”. Det är oerhört att tänk på allt detta. Och i nutiden är såväl ”förnuftigheten” som demokratin hotad på ett sätt gör att varje kännande människa känner det som att vi står på klippbranten till samma förödande fascism som vi såg på 30- och 40-talet. Det är aspekter av den apokalyptiska kulturkris jag vill diskutera.

När politikens och den ekonomiska maktens företrädare så många gånger upphör att ställa sig de djupaste och mest avgörande frågorna om vår existens på jorden och om vad vi egentligen är här för och vad vi alla har för ansvar gentemot varandra och mot livet i sin helhet, och när ”folkhaven” hjärntvättas och sövs ner från tidigaste barnsben med hjälp av politisk propaganda, de multinationella storföretagens reklam och en massmedial kultur som i bakgrunden drivs till största del av mycket penningstarka och ekonomiskt vinstintresserade krafter, ja då skall vi inte bli förvånade om det råder en global kulturkris i världen som kan få de djupaste implikationer för vår världs hela framtid.

I slutet av det nittonde århundradet och i början av det tjugonde århundradet står mänskligheten till synes utblottade på kraft, uttömda och slutkörda av sin vandring genom världshistorien. Och rötterna till denna slutkördhet är det så väl kända, att mänskligheten gått igenom all sköns smärtsamma erfarenheterna, t ex:

erfarenheterna av repressiv och brutal politisk makt, oavsett den kommit från kejsare, kungar, tsarer, fascistiska diktatorer eller folkvalda demokrater;

erfarenheterna av ett fruktansvärt system av slaveri, oavsett om den sett ut som i de latinamerikanska latifundierna eller i den amerikanska södern eller som bland underbetalda löneslavar i de brittiska spinnerierna eller kolgruvorna;

erfarenheterna av kolonialt förtryck, kvinnoförtryck, förtryck av oliktänkande, förtryck beroende på sexuell läggning och rasism;

erfarenheterna av en historia full av krig, de puniska krigen, det trettioåriga kriget, två världskrig, en mängd koloniala frihetskrig, nutida krig i Afghanistan, Irak och Syrien, och många fler.

Det är otvetydigt en gruvlig lista jag nu räknat upp men det går inte att förneka att den satt sina spår. Jag tror verkligen det finns skäl att tala om en utblottelse och uttömmelse på grund av detta.

Men det jag just här och denna gång vill trycka på särskilt, bortom denna lista av politisk repression och krig och förtryck och exploatering av sina medmänniskor, är att mänskligheten också har gått genom en konsthistorisk utveckling som verkar tömt ut sig själv, just genom att den provat alla vägar och uttryck och som därför tycks ha förlorat sig själv i en mental villrådighet om vad som faktiskt är problemet. Ja allt detta har vi som mänsklighet gått igenom, och det sistnämnda är också en trötthet, uttömmelse och vilsenhet med särskilda kännetecken och egenskaper. En slags trötthet inne i människors huvuden kommet ur att tro sig ha sett allt och provat allt och inte veta längre vart man skall ta vägen. Det är, som jag ser det, ett av vår tids stora dilemman. Denna ovetenhet om vi vart vi nu skall ta vägen med vårt bildskapande och vår kultur.

Men jag måste också sträcka mig längre och fråga mig, utöver det jag här sagt om bildkonsten, har inte något gått förlorat också på musikens område? Hur många ”odödliga” sånger och musikstycken skrivs det idag? Var är dagens Adagio, Requiem in D-minor, Nesum Dorma, What a difference a day makes, Georgia on my mind, Dear lord, In a sentimental mood, Amazing grace, When a man loves a woman, Suspicious mind, Here comes the sun, Hotel Carlifornia, Whiter shade of pale, Miss you, Hard to say I’m sorry, On Broodway, Billy Jean, Dancing Queen, Stairway to heaven, Somebody to love – ja denna lista går att göra hur lång som helst som ni förstår, men jag måste verkligen fråga mig denna fråga, var finns musikskaparna som skriver lika odödlig musik idag? Och samma med de ”ikoniska banden” och musikerna och sångarna. Borta är Dinah Washington, Ella Fitzgerald, John Coltrane, Charlie Parker, Elvis Presley, Beatles, Luther Vandross, David Bowie, Prince och Whitney Houston. Och musiker som Pat Metheny, Rita Marcotulli, Steve Gadd, Mike Stern, Larry Carlton och Alex Acuña blir inte yngre. Och stora rockband som Rolling Stones, U2, Eagles, Aerosmith och Queen har antingen lagt av eller har förmodligen inte så lång tid kvar på världsscenen. Javisst, jag hittar fortfarande nya och suveräna musiker, i såväl Sverige som resten av världen, och ibland hittar jag dom också som okända gatumusikanter i någon av våra världsstäder, men har jag inte rätt när jag säger att det också hänt något i musikindustrin. Ibland känns det som luften gått ur världens alla skapande krafter och att detta har drabbat inte bara måleriet utan också musiken, och jag tror också arkitekturen och litteraturen. Städer som Venedig, Rom, Paris och New York byggs helt enkelt inte längre, och sällan möter man författare som lyckats omfatta den fulla vidden av hela den världshistoriska dynamiken och den eskatologiskt akuta tid vi nu lever i. Så mycket skräp som skrivs i form av kriminalromaner, som mest har som syfte att skapa en tillfällig spänning, bevisar detta tydligt. Sällan skrivs heller sådana böcker med ett djupare syfte att transformera världen till det bättre genom ökad förståelse, utan de skrivs enbart för underhållningens skull och för att generera en ekonomis vinst till författaren. Nej, om man verkligen vill hitta progressiv och engagerad litteratur med en större och mer klar förståelse för den globala världen vi nu lever i måste man oftast söka någon annanstans än hos författarna till fiction och skönlitteraturen. Långt mer intressanta tankar har jag t ex funnit hos journalister som Naomi Klein, Chris Hedges, Andrew Feinstein och David Talbot, eller hos människor från de akademiska kretsarna som t ex Noam Chomsky, Howard Zinn, Sverker Sörlin, Björn Hettne, Immanuel Wallerstein, Gene Sharp och Johan Rockström. Och givetvis har jag också hittat människor som skriver progressiv och skärskådande och lysande litteratur från andra utgångspunkter. Jag tänker då t ex på Arundati Roy, Roberto Saviano, David Jonstad, Tomas Lappalainen och Anders Wijkman, för att nämna några. Men situationen på det litterära området måste jag säga är ändå lika möjlig att resa kritiska frågor om som inom alla andra konstnärliga fält. Ibland tänker jag också att skapandets vägar är något som människor i nutiden beträder av helt fel orsaker. Alltför många är jag rädd söker sig idag till konsten, oavsett det rör sig om måleri, musik eller litteratur, för att antingen bli kända eller för att få leva ett ”mytiskt” konstnärsliv med alla dom påhäng av konstnärliga attribut som det kan innebära. Och det blir aldrig bra, för då är det egot som driver en människa, viljan och behovet av att bli sedd och uppskattad av andra och inte skapandet i sig. Och vad mer är, människor med sådana motiv för att gå in i den konstnärliga världen kommer aldrig att orka jobba så hårt som krävs för att nå fram till den högsta kvalitén som är möjlig att nå. Och då måste jag säga, att då blir det som det blir. Och även detta är en del av den globala kulturkris som jag försökt att diskutera i denna text. Både pengarna och önskan att bli känd är helt fel skäl till att bli konstnär utan de enda försvarbara skälen till att ge sig in konsten är ”det inre nödtvånget” och en moralisk passion för det man gör. Det handlar m a o om ett ” inre måste” som är på liv och död, och en absolut och outplånlig kärlek till sin konstform, och en vilja att skapa något som får positiva återverkningar i världen. Om man så vill skulle man kunna säga, för att nu tala om det igen, att allt handlar om kärlek och förmågan att vara i kontakt, inåt, till sin alldeles egen och unika form av kärlek, en kärlek som är lika unik som sitt personliga fingeravtryck och som man vill uttrycka utåt så att världen också skall se den personliga och unika bild och vision man ser. Det är denna den subjektiva värld som konstnären lever i och verkar i som jag vill åt, och som jag betraktar också är en revolt mot de av världen förblindade krafter som verkar på vår planet. I princip skulle jag vilja säga att stor konst på flera plan är besläktat med ett profetiskt värv. Konstnärerna, likt profeterna, ”skådar” inåt och ser bakgrunder och orsaker till skeenden som många andra missar att uppfatta, och de försöker också på samma sätt som profeterna omvandla det omgivande samhället till något nytt och bättre genom sina inre visioner. Och intet av galenskap finns i någon av dessa kategoriers förhållande till världen, utan tvärtom: det handlar bara om att de redan ”sett” något ”nytt och okänt” som de mer ”normala” har svårt att ta till sig. Historien brukar dock ha en benägenhet att korrigera sig själv när tiden är den rätta, och det som tidigare, av sin samtid, uppfattades för att vara antingen en lögn eller rena fantasier eller bara ett bristande omdöme brukar till slut komma fram för vad det är, en djupare sanning om människan och världen som samtiden missade att uppfatta. Det är bara att läsa om Goyas, William Blakes, Vincent van Goghs eller Artemisia Gentileschis öde för att man skall förstå det. Att läsa historia är ett hälsosamt vaccin mot alltför tvärsäkra tidstypiska omdömen. Mycket kan ändras, och mycket kommer att ändras, och väldigt få saker är skrivna i sten. Denna vetskap ger också hopp, och för oss som lever i samma akuta kamp med vår samtids motstånd som våra konstnärliga och visionära föregångare gjorde före oss ger det också sinnesro att acceptera vår historiska belägenhet som den är. Det är helt enkelt bara jobba på med det man gör om man vet att man verkligen förstått någonting på ett djupare sätt och förstå att vad som faktiskt är sanningen till slut också kommer att komma upp till ytan. För sanningen är sådana. Det är en kraft som liknar ingenting annat och den går inte att utplåna. Det som Är, är helt enkelt bara som det Är. Det jag säger nu är också en kritik mot all s k ”postmodern relativism” som florerar i världen. Jag tillhör alltså inte till någon av denna ”teoris” bekännare utan jag anser att sanningen verkligen finns på riktigt. En djup filosofisk fråga som jag dock tänker släppa här. Den som vill veta hur jag tänker i denna fråga kan läsa min bok Född 1964 Profetiska skrifter. Där finns nämligen mina tankar i denna fråga utförligt presenterade.

Nu skall jag driva denna text mot slutet. Jag tror det börjar bli på tiden.

….

Jag vet, jag har nu, med allt det jag sagt, gjort ett svep över världskulturen som både är otillbörligt och som jag tillika inte har fulla belägg för att göra, och många kanske därför tycker att jag helt skulle ha avhållit mig från att skriva detta, men jag vill ändå försvara min ansats och försök att ge uttryck för vad jag känner och ser. Jag ser verkligen en värld som gått in i en ny fas, ja nästan som ett världen trätt in i ett ”kosmiskt svart hål”, in i ett ”tomrum” där mänskligheten har väldigt svårt att hitta orienteringen och där skapandet på många håll sjunkit i kvalité, och jag har velat diagnostisera detta som en kris kommet ur hela den världshistoriska utvecklingen i sig självt och som en konsekvens av de fatala ekonomiska och militära och politiska krafter som driver världen, där mänskligheten, det stora folkflertalet inte heller kan hållas oansvariga för vad som sker på vår planet, politiskt, socialt, ekologiskt och kulturellt. Jag är förfärad av att se med vilken lätthet många människor avfärdar behovet av ett verkligt djupt och allvarligt tänkande över världen, och jag kan heller inte se en ljus framtid för mänskligheten om vi inte återupptäcker vad filosofi som disciplin kan ge oss eller varför skapande av stor kultur är så viktigt. Filosofi som disciplin eller akademiskt ämne handlar inte bara, som en del tycks tro, om att lösa avancerade logiska och filosofisk gåtor eller att excellera i allt vad akademiska studier i idéhistoria kan ge, och kultur handlar inte bara om underhållning eller att skapa trivsamma yttre miljöer för att göra våra liv mindre smärtsamma och behagliga. Nej, filosofiskt tänkande och kultur handlar om själva vårt väsen som människor, om våran roll och plats i världen, om hur vi bäst skall leva, och nu också i vår akuta eskatologiska tid, om hur vi skall överleva som mänsklighet överhuvudtaget på den här planeten. Det är det allting handlar om, och det är det som står på spel, varken mer eller mindre. Och det är, som jag sagt, inte män och kvinnor som Donald Trump, Vladimir Putin, Xi Jinping, Theresa May, Anna Kindberg Batra, Stefan Löfven eller Barack Obama, oavsett deras olika politiska övertygelser, som kommer att ha svaren som kan hjälpa mänskligheten i denna mycket prekära tid. Och inte heller kommer lösningarna på världens stora globala dilemman att komma från cheferna i de stora multinationella storbolagen eller från cheferna i de stora mediabolagen, för det är precis som jag sagt, att för att kunna förstå – jag menar på djupet och på riktigt – människors känsloliv och vad som är förutsättningarna för stor konst, måste en människa också ha kontakt med sitt eget känsloliv. Och det har en människa inte om han eller hon är besatt av pengar framför allt annat. Den människa som, utan att blinka, kan hävda sin rätt att leva i lyx och överflöd samtidigt som andra människor svälter och inte har kläder på kroppen är helt enkelt inte där, där i kärleken, i medlidandet, i det vackraste som kommer ur den djupaste intuitionen och som också är förutsättningen för allt sant och stort skapande. Och dessa människor, som sitter på maktens ekonomins stolar och som äger företagen och de stora mediabolagen kommer heller inte att släppa fram och aktivt hjälpa till att ge röst åt de konstnärer som öppet i sin hållning som människor och i sin konst kritiserar själva grundvalarna för deras egen mörka verksamhet. Det är sanningen. Och därför ser också världen ut som den gör, att vi utrotar arter i en takt som vi aldrig tidigare sett i världens historia, att temperaturen på jorden ökar för att strävan efter pengarna nästan alltid går före ekologi, att länder och stater befinner sig i ett konstant tillstånd av krig med varandra och i en kamp med varandra om jordens resurser, att mängden massförstörelsevapen nått en sådan omfattning att de kan förgöra hela mänskligheten flera gånger om, och det är också därför kulturen blir allt ytligare och mer och mer urholkad på kvalité och värde och mer inriktad på korta tillstånd av spänning, erotisk upphetsning eller bara rätt och slätt verklighetsförglömmelse. Det är essensen av den kulturkritik jag försökt att skriva och jag ser ingen väg ut ur vårt världshistoriskt så avgörande och akuta dilemma utan att vi också djupt diagnostiserar de verkliga orsakerna till varför det ser ut som det gör. Och i denna grava kulturkritik som jag nu försökt att uttrycka har jag också – precis som jag gjort i mina böcker – försökt att peka på behovet av en inre och andlig fördjupning av vad det innebär att vara människa och vad själva våra psykens grundvalar är för att komma tillrätta med alla våra stora globala dilemman och hotbilder. Och jag har också – i inledningen – riktat en kraftig kritik mot nationalismen som fenomen och vad den gör med oss som människor och med våran planet. Och jag vill därför här i slutet också säga något mer preciserat om just dessa idéer jag har om varifrån källan till omdöme kommer ifrån, och vad som ytterst och djupast måste övervinnas för att vi som mänsklighet skall ha en chans att överleva på planeten jorden. Jag vill säga detta, att jag är den jag är bara om jag finner mitt hjärta, och mitt hjärta står över tid och rum och världens all hypnotiska och förförande kraft, och mitt förakt för alla nationalistiska passioner har sin rot i vad mitt hjärta säger till mig. Och när jag begrundar vad mitt hjärta säger till mig så ser jag att nationer har inget hjärta och ingen själ och inget eget liv själv, utan nationer är ”intet” och ”tomhet”, blott en ”idé” som människor också offrar sig själv i och drar i krig och dödar för. Men det enda vi dödar för är tomhet och det enda sättet vi kan övervinna allt detta dödande i nationernas namn är att överge hela nationalismen som sådan. Vår djupaste identitet sitter inte i vilken nation vi tillhör, eller ens vilken religion vi tillhör utan den sitter i vårt hjärta, i de mest äkta och sanna känslor som lever i oss och som aldrig helt går att utplåna, för de är bara som de är. Det är min övertygelse och det är min trosbekännelsen, och det är det som ligger till grund för den kulturkritik jag nu försökt att skriva.

I allt vad jag sagt i denna text och i allt vad jag repeterat och tagit om för att fördjupa och precisera det jag sagt vill jag också säga, att den kritik jag riktat mot både den politiska och ekonomiska makten och mot det stora och följsamma folkflertalet är allvarligt och uppriktigt menat, och jag vet att människor blir arga på grund av detta drag i mig, att jag stryker så få människor medhårs. Men jag vill säga, vilket jag också sagt många gånger tidigare, bl a i mina böcker, att det är vi människor som skapat de sociala och politiska och kulturella villkor vi alla lever under, och om vår värld har stora problem har vi ingen annan att skylla på än oss själva. Det är så enkelt, att lär vi oss inte att hjälpa varandra och uppskatta och älska livet och varandra, ja då blir livet ett helvete på jorden. Och det är där vi är, att vi på många sätt har skapat helvetiska omständigheter för oss själva, och vi skall heller inte inbilla oss och tro att det inte kan bli sämre, för det kan det visst. Historien är inte så enkel att det följer någon rät linje av progression utan mycket både har blivit sämre och det kan också bli ännu sämre om vi inte passar oss. Och när vi söker lösningar för att skapa en bättre värld och en mer livsbejakande global kultur så vill jag därför att människor överväger en möjlighet, och det är möjligheten att vi på vissa områden vänder vår blick bakåt i historien och inte framåt. Jag anser t ex att både bildkonstnärerna och musikerna faktiskt behöver söka sig tillbaka till de gamla mästarna på måleriets och musikens område för att på så sätt hitta faktisk kunskap om hur man kan lära sig och utveckla sin konstform, genom ”urgamla principer” om studier av ”konstens och musikens lagar” och hängivenhet och hårt arbete. Detta är också det jag vill avsluta denna i så många stycken krävande och tunga text med, med en idé om vart den positiva öppningen finns för att skapa ny och revolutionerande kultur i världen. Jag säger, titta därför t ex på Artemisia Gentileschi och Francisco de Goya så ser ni hur duktig en människa kan bli på att måla och lär av dom, bland så många andra som det finns att lära sig av. Och varför inte gå tillbaka till Mahalia Jackson eller Elvis Presley för att lära sig om hur man kan uttrycka sina djupaste känslor genom sin musik. Vår världs historia är full av sådana mästare, och i alla fall jag har lärt mig något av dom alla. Jag kan inte nog understryka hur tacksam jag är för allt det jag lärt mig av dessa människor.

Mycket mer finns självfallet att säga om vår nutida globala kultursituationen och hur jag ser på den, men kanske det jag sagt nu räcker. Kanske jag nu istället kan avsluta med ett citat från en av världshistoriens största konstnärliga mästare. Hans ord svarar nämligen mot något jag djupt känner. Orden kommer från Pablo Picasso. Kommentarer överflödiga. Orden talar för sig själv.

Art is not made to decorate rooms. It is an offensive weapon in the defence against the enemy.

/Ivar Rönnbäck

19/2-2017