Den som betraktar

Växla läsläge

Så många människor hävdar så många saker, och alla verkar vara lika övertygade om att just dom sitter inne med sanning. Det problemet skall jag diskutera nu.

Lyckas jag kommer jag att vara Sokratesisk i min ansats. Vi får se hur det går. Ibland börjar jag nämligen med en tanke, men sen så slutar min text med något helt annat. En text kan nämligen föra en lite vart den vill ibland. Nej inte så att jag tänker att det är en ”högre makt” eller ande som ”tar över” min själ och ”kanaliserar” sig genom mig, utan bara så att tankarna ”föds i mig” vart efter jag skriver, och att jag då liksom måste ge ett svar till mig själv och göra val i varje enskilt ögonblick vart jag ska ta vägen med min text. Skapande är verkligen en förunderlig process, som både överraskar och berikar skaparen själv när det fungerar som bäst. Kolla in Picasso bara så förstår ni vad jag menar. Hans fantastiska Guernica, t ex, var en skapelse utsatt för många omprövningar från hans sida innan han blev nöjd. Så är det. Det är lärorikt att studera de gamla mästarna. Och många gånger är det också intressant att studera sig själv i skapandets själva ögonblick. Mer än en gång har det känts som att jag själv föds på nytt och blir till inför mina egna ögon. Jag hittar sidor i mig själv som jag inte visste fanns. Det är en underbar sak när det sker. Livets och min egen outgrundlighet berikar nämligen ohyggligt. Livet upphör att vara ett platt faktum. Något som också kommer att bli tydligt när jag nu skall skriva om det jag tänker på. Min kanske djupaste text hittills på denna hemsida. Ibland gör jag nog extra skäl för att kallas filosof. Inget nödvändigt ord givetvis, ord och etiketter är ju utbytbara, men jag är djup. Därom råder inget tvivel.

En sak bara innan jag sätter igång. Jag kommer inte att upprepa mig i förhållande till det jag skrivit i mina tidigare böcker, i alla fall inte på så sätt att jag kommer ta upp exakt samma saker två gånger. Det jag skall försöka åstadkomma är istället en ny vinkling på detta tema som sysselsatt mig så mycket i livet, jag tänker då på frågan om subjektivitetens villkor och vad den gör med oss i våra liv. Frågan är nästan obegripligt stor, och den har oerhörda återverkningar på allt vad vi företar oss på jorden, i våra personliga relationer och i politiken. Jag hoppas att jag skall lyckas göra detta tydligt för alla som läser denna text.

Jag är dock rädd att de som mest skulle behöva en text som min antingen aldrig kommer att hitta fram till den för att läsa den, eller så lämna mig efter halva vägen för att min text kräver för mycket av läsaren, i form av både öppenhet och intellektuella ansträngningar. Men det är som det är. Ni vet hur talesättet lyder – You can’t win them al. Och det är så sant. För det kan vi inte. Ingen av oss. Vi alla kommer att möta människor som är likgiltiga inför oss eller som också hatar oss. Det finns så mycket kontroverser i världen och ingen av oss undkommer kritik.

Jag själv har med åren lyckats bli tämligen likgiltig inför mina kritiker. Tror till och med att jag frigjorde mig från denna rädsla för vad människor skulle tycka om mig och det jag säger redan för trettio år sedan. Jag genomled nämligen en svår period några år före det, så unga människan jag var, men det förde det positiva resultatet med sig att jag insåg att ingen annan människa fick eller ens klarade av att vara min bestämmande spegel för mig. Om denna tid i mitt liv har jag också skrivit om i min bok Född 1964 – Profetiska skrifter. Läs den ni som vill veta mer om vad jag nu pratar om. Som sagt, jag tänker inte upprepa mig här. Så därför – nu till en ”tio-sekunders” idéhistorisk utvikning som jag känner är nödvändig för att förklara min sak. Mycket upplysande kommer den att vara, både om världshistorien och mig själv. Och både en smula vanvördig och roande. Det kommer inte att undgå läsaren varför. I alla fall inte de som läst idéhistoria och är dragna mot att se livet från den komiska sidan.

….

Tänkandet genom historien har löpt en lång väg. En tanke har ofta varit ett svar på en föregående. Och här står vi idag. Någon har t ex sagt att Søren Kierkegaard är att betrakta som existentialismens fader. Men vad säger vi då om Blaise Pascal? Föregrep han inte Kierkegaard långt före hans tid? Det tål att tänka på. Och sen kom Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Och före dom Friedrich Nietzsche.

Sartre, en filosofins playboy, om man skall tro Berdjajev. Och Beauvoir, hon som lär ha sagt att ha sex är som att dricka ett glas vatten, som en släng då mot, som hon uppfattar det, alltför högstämda känslor om det sexuella livet.

Och Nietzsche förlorade sitt förstånd med sina övermänniskoideal, och upptogs som husgud bland en del nazister. Carl-Gustav Jung skrev att han blev fast i ”högspänningen”.

Men vad skall man säga om Sartre, mer än att ha tog livet av sig. Vad var det som hände? Blev hans ateism för tung att bära för honom eller var det något annat? Jag vet inte.

Men vad jag vet är att Pascal kände en veritabel skräck inför universums väldighet. Vad säga om honom? Att det fanns ett djup hos Pascal, och det var därför han uppfattade problemet.

Kierkegaard är för mig mer tveksam som filosofisk förebild, och nu måste jag bli tydlig intill elakhetens gräns. Jag tycker han led av en alltför stor snusförnuftig präktighet, vilket jag aldrig stått ut med. ”Visheten” kan vara så ohyggligt tråkig, en riktig glädjedödare helt enkelt. Ett gott skratt förlänger livet, brukar man säga. Kan inte mer än instämma.

Och vad skall vi inte säga om Sigmund Freud, Alfred Adler, Carl-Gustav Jung, Alice Miller, Erich Fromm, Abraham Maslow, Jean Piaget, Torey Hayden, m fl? Alla verksamma inom det psykologiska kunskapsområdet. Också det en del av tänkandets historia, och så viktig dessutom, för det är ju det jag avser att skriva om i denna text.

Ska jag fortsätta? Genom de romerska kejsarna, kyrkofäderna och nyplatonikerna, genom Gallileo Gallilei, Isaac Newton och Charles Darwin, genom Immanuel Kant, Arthur Schopenhauer och Jean-Jaques Rousseau, genom Teresa av Ávila, Johannes av korset och Mäster Echart, genom Dostojevskij, Tolstoy, Konfucius, Lao-Tse, Hezekiel, Jeremia, Muhammed, Dante, Napoleon, Machiavelli, Lenin, Stalin, Hitler, Martin Luther King, Fredrika Bremer, Rosa Parks, John Maynard Keynes, Milton Friedman, Marie Curie, Margret Thatcher, Barack Obama, Madam Blavatsky, Rudolf Steiner, Steve Bannon, Wangari Maathai, Ho Chi Minh, Martin Buber, Karl Marx, Giovanni Falcone, Karin Boye,… ja vilken lista går det inte att göra! Och vilka utlåtanden kan vi inte göra. Ett personligt axplock kan kanske här vara på sin plats.

Freud. Undrar om han inte var mer lyckad som civilisationskritiker än psykolog?

Jung. Hade en dröm med honom där han var min barnmorska. Det är sant. Han förlöste mig, mitt själv, för att tala med hans termer. En tid i mitt liv läste jag många av hans böcker.

Torey Hayden. Duktiga kvinna som skrivit djupsinnigt och psykologiskt klokt om barn med bl a autism, selektiv mutism och Tourettes syndrom. Uppskattar henne.

Newton och Darwin. Geniala banbrytare. Tänk att så mycket kommit ut från de brittiska öarna! Det har jag länge förundrats över. Varför?

Arthur Schopenhauer. En ibland rätt så komisk filosof som jag dock lämnade snabbt. Hans allmänna pessimism och hävdande av livet levs bäst genom en kontemplation över estetiska värden. Jag kan inte vara mer olik än honom. Etiker som jag är med en obruten livsvilja och livslust. Jag är inriktad på seger, vilket jag inte uppfattar Schopenhauer vara. Stort tema som Schopenhauer ställt framför oss dock. Någon har hävdat att hans eviga förtjänst är att han förde buddhistiska tankegångar till västerlandet. Hur det är med den saken vet jag emellertid inte. Fanns det ingen före honom som gjorde det?

De kristna mystikerna. Länge sedan jag läst dom och har svårt att komma ihåg vad de egentligen sa. Kanske är det för att dom egentligen inte sa så mycket. Det kräver en förklaring. Jag tar den sen.

Muhammed. Jag är hans intellektuella motståndare. Jag tror nämligen han ljög om sina uppenbarelser och visioner, och bara hans ”tilltal” stör mig ohyggligt. En ”antirationell ton” som kräver min underkastelse som tänkande subjekt funkar inte på mig. Och jag anser att hans lära haft förödande konsekvenser för kvinnor. Min antipati mot Muhammed blir lättare att förstå om man betänker att jag är pacifist. Det var inte han, inte på en fläck! Jag har skrivit om Islam i min andra bok. Den innehåller också ett obrutet försvar för religionsfrihet. Men det betyder inte att jag tror på vad alla religiösa lärare säger. Inte ens i närheten. Stora frågor. Jag släpper dom här.

Nicolo Machiavelli. De riktigt stora demagogerna i världen verkar alla haft hans bok Fursten på nattduksbordet. En grym man som sålunda fått fasansfulla konsekvenser för världen. Dom jävlarna! Vad tror dom!? Att ingen ser vad de gör och att de skall komma undan Guds dom.

Rosa Parks. Mod och ett stort hjärta i en liten svart kvinnas kropp. Hon satte en hel värld i rörelse. Jag säger bara en sak – Respekt!

John Maynard Keynes. Alla säger att han var så intelligent. Jag har alltid undrat vad alla pratar om. Skrev han någonsin om allt det som nu hotar mänsklighetens överlevnad på jorden? Hur kan en intelligent människa missa det?

Madam Blavatsky. Kvinna som hävdade att hon stod i förbindelse med den andliga världen. Det tror jag inte alls. Jag tror att hon ljög. Hennes svarta ögon avslöjade henne. Jag har sett liknande ögon hos kvinnor på psykiatriska kliniker och hos muslimska kvinnor i Jerusalem. Slagna, skadade, brutna och livrädda. Ögon säger så mycket. Ibland behövs inga ord i världen.

Barack Obama. En människa jag har mycket kluvna känslor inför. Jag tycker om honom och är hans motståndare på en och samma gång. Paul Auster verkar ha kämpat med samma kluvenhet. Jag lämnar honom med det sagt. Går helt enkelt inte att säga något vettigt om detta på några korta rader.

Giovanni Falcone. En advokat som har all min beundran. Han pliktade med sitt liv för sin kamp mot maffian. Dom jävlarna! Vad tror dom!? Att ingen ser vad de gör och att de skall komma undan Guds dom.

Steve Bannon. Det är mörkt i den amerikanska politiska toppen. Det har det varit förr. Tänk bara på Richard Nixon och Henry Kissinger. Eller på Allan Dulles. Dom jävl….

Karin Boye. En av de svenska poeter som berört mig mest, som Gunnar Ekelöf och Bo Bergman. Men det går inte att överleva i denna hårda värld utan skyddsutrustning. Känslighet är inte endast en god kvalité – den kan krossa dig också! Karin Boye tog sitt liv. Det har jag inga som helst planer på att göra.

Margret Thatcher. The iron lady. Känslighetens pendel kan slå över åt andra hållet också. Inte bra det heller.

Martin Luther King. Vilken människa! Balans, styrka, mod, kunskap och kärlek i finaste tänkbara form. Där har vi ett ideal att leva upp till!

Kanske nog nu. Jag är rädd att jag svävar ut i oändligheten.

Varför denna idéhistoriska utvikning? Det ska jag svara på nu.

….

Alla dessa människor med så många olika uppfattningar. Varför tycker och tänker dom så olika? Varför tror dom på så olika saker och har så olika drivkrafter? Olika personlighetstyp och olika egenskaper och talanger är givetvis en del av svaret. Och olika uppväxtförhållanden är givetvis en annan del av svaret. Växer en människa upp i Vietnam kommer han eller hon inte att tänka likadant som en människa som vuxit upp i Sverige, eller Irak, eller USA, eller Ryssland e t c. Elementär socialisering helt enkelt, på samma sätt som en människa präglas olika av föräldrar X och Y eller A och B, eller olika tidsepoker, för att ta med ännu en faktor. Religion, politik, propaganda, sociala omständigheter, tidstypiska omständigheter, föräldrarnas värderingar pumpas i oss från tidigaste barnsben, och vi ”blir till” i den processen. På gott och ont. Men det är inte detta elementära som jag vill åt med denna text, det är något än djupare jag vill åt, något som Nikolaj Berdjajev ibland omtalat som en ”naiv realism”. Jag tycker detta är ett bra uttryck för det jag vill få fatt på. Men vad menar han med det? Ja han vill peka på det faktum att människor ofta tycks leva med en nära nog obotlig oförmåga att inte se skillnaden på världen som den är och världen som människan uppfattar att den är. Det är m a o klyftan mellan den objektiva världen och den subjektiva världen som han vill peka på. Och vår oförmåga att klart inse betydelsen av denna skillnad. När han använder sitt begrepp ”naiv realism” så menar han därför att människorna alltför ofta inte blivit medvetna om själva grundvalarna för deras egna tolkningar av världen, nämligen hur själva deras egna psyken är utformade och fungerar. Därför begreppet ”naiv”, och därför begreppet ”realism”. Människan är ”naiv”, ovetande ifråga om elementär psykologi, och därför denna tro att världen är precis som man uppfattar den för att vara. Det här kräver en förklaring.

Jag har skrivit om detta många gånger förr, att vi är alla ”inhöljda” i våra psyken, att vi ser världen inifrån oss själva och att detta faktum är själva starten för alla våra tolkningar av världen. Nu skall jag inte dröja vid denna psykologiska omständighet per se – här – eftersom jag så utförligt diskuterat den i min senaste bok, utan jag vill bara nämna den för att komma vidare till det som följer som en konsekvens av denna utsaga. Och konsekvensen av att vi alla just lever inifrån våra egna psyken och det är det enda ”organ” vi har att tolka verkligheten utifrån, är att allt det som kommer ur oss också är ett resultat av det som finns inne i oss, inne i våra egna huvuden, inifrån våran egen saliga blandning av okunskap och kunskap. Vår ”realism” är verkligen ”naiv” i Berdjajevs mening på så sätt att så många människor är så fatalt blinda inför det faktum att vi alla uppfattar världen inifrån oss själva och också själva skapar de sociala omständigheter som omger oss. ”Den blinda fläcken” blir därför kan man säga det viktigaste och mest centrala av allt, nämligen våra egna psykens själva uppbyggnad och struktur. Och förstår man inte det så följer de mest långtgående konsekvenser. Ja allt följer av detta faktum. Detta är begynnelsen och änden i all psykologi, själva navet utifrån vilka alla andra förklaringar följer. Människans psyke är verkligen själva grunden till allt, både hur vi uppfattar all tillvaro, all verklighet, och hur vi utformar hela vår värld utifrån hur vi uppfattar densamma. Vi bygger hus, bilar, broar, datorer utifrån våra psyken, och vi bygger städer och atombomber och hela samhällen utifrån våra psyken, och om våra psyken är i ”olag” så blir också de ”produkter” som kommer ur oss i ”olag”. Och saken är den att det som ”kommer ur oss” kan bli ”nånting-så-fruktansvärt” i ”olag”. Atombomber, krematorier, gasugnar, ja hela ”dödsfabriker” kan bli det som kommer ur oss, vilket historien också så tydligt visat för oss. Rena galenskaper skulle några beskriva detta som, medan andra skulle säga att det är ”realpolitiskt nödvändiga handlingar”. Och däri ligger hela konflikten. För vem har rätt och vem har fel? Och vad är sanningen?

Frågan börjar få ett riktigt djup nu. Själva intensiteten i konflikten bränner bort alla illusioner om att frågan är självklar och löst av mänskligheten. Inget kunde vara mer fel.

Tillbaka till existentialisterna.

När man läser idéhistoria så börjar man tänka på allt vad detta ämne ställer fram för en. En tanke som jag t ex grubblat på är hur man skall se på människans frigörelseprocess från ”preformerade idéer”, d v s antaganden om verkligheten som är ”oifrågasatta” och som därför ligger som en omedveten bakgrund och som styr tänkandet i en eller annan riktning utan att man vet om det. Många har före mig pekat på att vad ”de gamla grekerna” åstadkom var en sådan frigörelse från idéer som andra folkslag missat att uppfatta. Och vad man pekat på är att det grekiska tänkandet innebar ett lämnande av religiösa utsagor om verkligheten till förmån för ett mer fritt intellektuellt prövande av idéer. Och grekerna, säger man också, lämnade även ett tänkande som mer handlade om att lösa praktiska frågor. Thales hävdande att vattnet är ”urämnet” som allting emanerar från brukar tas upp som ”paradexemplet” på denna förändring som det grekiska tänkandet innebar. Och utan tvekan är just Thales tanke också ett bevis på det många före mig har sagt. Säger man att alltings grund är vattnet så är det verkligen en tanke som frigjort sig från både religiösa idéer och ett mer praktiskt tänkande. Om detta sedan de facto verkligen är en intellektuell triumf som grekerna ensamma kan hållas till ära är en sak som jag aldrig lyckats hitta ett vattentätt svar på, för hur skall man se på egyptiernas tänkande, eller på Konfucius eller Lao Tse (om han nu ens funnits), eller på Siddharta Gautama, eller på allt religiöst tänkande som funnits i det vi idag kallar Indien. I alla fall jag hamnar här i historiska djup som jag inte har svar på. Men å andra sidan är jag inte historiker heller och har inte ägnat min tid åt att verkligen forska i frågan. Men jag har funderat på om vår upphöjelse av den grekiska filosofin mest är en av många former av eurocentrism som vi européer haft en benägenhet att vara så blinda inför. Det är den gåta jag lämnat obesvarad inför mig själv. Kanske har någon annan svaret på denna fråga. Jag vet inte.

Men oaktat denna utvikning om den grekiska filosofins särart i förhållande till andra folkgruppers intellektuella landvinningar. Förflyttar vi denna fråga om det grekiska tänkandets (tänkta) världsförändrande betydelse in i en senare tidsålder som födde det som vi brukar kallas existentialismen, så hamnar vi i en diskussion om människan som ett självständigt tänkande och handlande subjekt, och vi kan med fog tala om att det finns en röd tråd tillbaka i historien, från grekerna till Pascal, Kierkegaard, Nietzsche, Sartre, Beauvoir och andra existentialistiskt orienterade tänkare. Och vi kan se på denna långa väg inom tänkandets område på samma sätt som vi kan se på den väg som mänskligheten vandrat på konstens område som jag diskuterade i min förra text, som oundviklig och helt naturlig när man betänker hela den världshistoriska utvecklingen, från vårt ursprung som apmänniskor till där vi står idag. Vårt medvetande och vår utveckling som människor måste m a o inte bara analyseras från individualpsykologiska utgångspunkter, där man skärskådar och forskar i våra psyken och medvetanden i sig, utan vi måste också analysera oss själva utifrån ett historiskt perspektiv, som också måste vara vidsträckt måste sägas. Om vår vandring på jorden har börjat från en absolut okunnighet och omedvetenhet om allt, mer behärskade av ett elementärt instinktliv, så är det inte konstigt att tänka på att vi som mänsklighet måste passera alla dessa stadier av utforskande av en ändlös räcka av helt oprövade idéer. Och då framstår ”det grekisk uppbrottet” från gamla idéer som helt logisk, precis på samma sätt som den existentiella idéströmningen framstår som logisk. Mänskligheten var nästan ”ödesbestämd” att börja tänka över sig själv och sitt psyke och sitt eget ansvar och sin egen frihet (över sin existens!) på ett sätt som tidigare generationer inte klarat av. Och vår situation och vårt intellektuella liv hade inte varit vad det är idag om inte allt detta intellektuella arbete gjorts före oss. Jag tänker också ibland på det, att vi på något plan måste vara tacksamma för allt och att vi kan döma ingen, för vår värld som den ser ut idag hade inte varit tänkbar om inte det fanns ett ”igår” som lagt grunden för vårt ”idag”.

Med detta sagt vill jag nu åter vända blicken mot psyket i sig, och det politiska och historiska nu vi befinner oss i.

Och jag vill säga,

att grekerna inte visste något om atombomber. Och ingenting om de klimatförändringar vi lever med nu i början på det tjugonde årtusendet. Och de visste ingenting om hur ”krigskonst” skulle komma att bedrivas under 1900-talet. Och mycket annat.

Och de s k existentialisterna som levde under 1600, 1700, 1800 eller det tidiga 1900-talet visste heller inte mycket om allt det som nutidsmänniskan nu lever med, om hur summan av alla globala problem och hotbilder som hopat sig under så lång tid riskerar att göra det omöjligt för mänskligheten att överleva som art på planeten jorden.

Det är dit jag på nytt vill återvända, till alla dessa globala hotbilder som jag alltid skriver om, och orsakerna till varför vi hamnat där vi är nu. Jag vill med dessa frågor i huvudet och som bakgrund på nytt ställa frågorna: Vad är sanningen egentligen? Vad är sanningen om den globala situation som vi som mänsklighet befinner oss i nu? Vad är sanningen om lösningarna på våra globala hotbilder? Och vad är sanningen om människans psyke och begrepp som subjektivitet och objektivitet, och vilken roll spelar dessa sistnämnda frågor när vi försöker besvara de föregående. Det är de frågor jag vill ställa mig.

För att få svar på dessa frågor vill jag peka bakåt mot de saker jag tagit upp tidigare i denna text. Jag vill försöka visa att allt det jag skrivit haft sin särskilda mening. För så är det. Även om jag skriver fritt och intuitivt så finns det en röd tråd. Jag famlar verkligen inte i blindo i mitt skrivande.

….

Jag har skrivit att jag skulle vara en smula vanvördig. Det blev också så. Min idéhistoriska ”utflykt” är nämligen så kortfattad att den är vanvördig. Men också komisk, just för att den är så kort. Det var meningen. Jag fann det roande att föra in dessa korta ”fragment” av kunskap i min text. Somt också rent kul, annat mer allvarligt. Vad vill jag säga med det? Att jag själv är denna blandning av allvar och komiska infall. Och att det jag har att ge endast är sådana ”fragment” av kunskap. Jag skrev också att jag inte är historiker till professionen. Det var också meningen. Och det hänger också ihop. Min kunskap om historia är verkligen att betrakta som en serie ”fragment” ihopsatta till någon form av helhetsbild. Det bör läsaren veta. Jag själv är också ett subjekt som betraktar världen utifrån mina egna horisonter.

Jag har också varit vanvördig på ett annat sätt. Jag har varit så kortfattad om de människor jag tagit upp att jag inte gjort någon rättvisa. Läsaren får ta det som det är. Ett plus är att det jag säger blir lätt att förhålla sig fritt till. Det var också meningen. Jag önskar alltid denna frihet för mina läsare och vill alltid också göra den möjlig. Det är, kan man säga, en del av min ”pedagogiska metod”.

Jag skrev om Guds dom. Vet jag hur det är med den? Nej det vet jag inte, men tanken/frågan om Gud och Hans/Hennes makt lever i mig. De outgrundliga djupen finns i mig med, liksom mörkret. Satan arg jag kan vara de hjärtlösa sällar som härskar i världen!

Ni har sett vilka jag älskar och respekterar och vilka jag ogillar och dissar. Det var meningen det också. Jag vill att ni skall veta vart jag står, var mina sympatier och antipatier ligger.

Stackars Kierkegaard. Han fick sig en släng av sleven av mig. Och kanske har jag fel om honom, men jag var tvungen att nämna något om vad jag känt när jag läst om honom. För jag tycker verkligen att livet blir olidligt om vi låter oss uppslukas av en för stor präktighet och snusförnuftighet, av en oförmåga att se oss själva och världen från en mer komisk synvinkeln. Och jag tycker verkligen också detta är något värt att meditera över. Och det säger jag som skriver om andlig utveckling. För andlig utveckling handlar inte bara om att bli en mer klarsynt och mer moraliskt medveten människa, det handlar också om att få ett bättre och roligare liv, och också ett mer lättlevt liv. Jag är också övertygad om att ibland kan små saker göra stor skillnad i livet, som t ex att lära sig se lite lättsammare och mer humoristiskt på livet. Min tro är också att det finns många ”andliga åkommor” att bota på vägen till ”fullkomning”. Vad var det Han sa? Varen fullkomliga… Omöjligt? Kanske. Men vi kan sträva dit. Kanske på plats att säga något om Martin Luther King.

Det är känt att han var otrogen mot sin fru. En del människor blir hemskt besvikna på honom för det, men inte jag. Den dag jag avkräver perfektion av någon av mina förebilder finns det helt enkelt ingen kvar att beundra. Och vi är alla felbara. Jag också. Vad ska man säga? Att fördragsamhet verkligen är en dygd, och att Martin Luther King verkligen är en helt fantastisk människa. Världen skulle må bra av att gå tillbaka till honom och lyssna på vad han hade att säga. Jag har en känsla av att många nästan glömt bort honom och vilken betydelse han hade för medborgarrättsrörelsen i Amerika. Tragiskt är vad det är. Han är en icke-vålds ikon som vi aldrig får glömma. Som Gandhi.

Om de kristna mystikerna. Dom fick en rätt så förödande kritik av mig dom också, men varför vara så hycklande hedrande när det inte finns något att vara hedrande inför?! Så religiös människa jag är måste jag säga att det finns mycket i religionens värld som inte är värd minsta beundran.

Om Muhammed. Tänker inte säga något mer om honom här. Som sagt, läs min bok ni som vill veta mer om hur jag ser på honom och Islam.

Ibland så skriver jag att jag vet inte. Det är också meningen. Även om jag forskat i frågor om andlig utveckling i hela mitt vuxna liv så är det mycket jag inte har några svar på. Är detta att ”klä av sig själv inför öppen publik”? Kanske, men det är också meningen. Jag är bara denna begränsade människa som jag är, precis som alla andra. Det är också ett påstående som jag ”ältar” i båda mina böcker. Detta ältande har också sin egen mening. Jag lever som sagt i tron att det bara är vi ”vanliga” och begränsade människor som kan rädda världen. Vi måste sätta vår tillit till oss själva, för det kommer ingen ”världsräddare”.

Med detta följer att jag inte heller tror på ”Jesus återkomst”. Ännu en konfliktyta mellan mig och dom som säger sig vara kristna.

Stort tema, men mitt tänkande har lett mig till andra slutsatser.

Kanske räcker min tillbakablick nu. Men vad kan vi säga om den? Ja mycket.

….

Vi kan säga att jag själv är ett subjekt som betraktar världen inifrån mig själv och att det jag skrivit nu också visar för läsaren vem detta subjekt är. Ni känner mer vilka mina preferenser är och vilka förebilder jag har och vilka människor i historien jag valt att förhålla mig kritiskt inför. Ni känner m a o vem betraktaren är som skrivit denna text. Och helt uppenbart är det ingen allvetande gud som skrivit texten utan en begränsad människa som alla andra. Men en begränsad människa som står mitt i nutiden och som blickat långt tillbaka i historien och som i märg och ben känt de globala kriser som nu hotar världen och som också använt en stor del av sin tid åt att blicka framåt i tiden och försöka se vad som kommer hända om mänskligheten fortsätter leva som hon gör på jorden.

Frågan blir då, med det jag nu sagt i åtanke, om det finns någon sanning i det jag säger. Och det är här vi åter kommer in i de riktiga djupen. För vi hamnar då i att andra människor, med sina psykologiska och mentala förutsättningar, skall tolka och sen göra en värdering av allt det jag säger. Och utan tvekan är det så att alla kommer att tolka mig olika. Det militära skrået kommer att tolka mig på sitt sätt, muslimerna på sitt, de lärda filosoferna på sitt, ateisterna på sitt, de kristna på sitt, amerikanerna på sitt, nazisterna på sitt, kvinnorna på sitt, ”mannen och kvinnan på gatan” på sitt, ”Freuidianerna” på sitt, e t c. Ja ni förstår. Och frågan är då vem som tolkar och förstår mig rätt.

Jag måste säga att jag nu uppreser problem för mina läsare, för utan tvekan är det också så, att det inte är så lätt att veta alla gånger ens vad frågorna handlar om, eftersom många stora frågor är intellektuellt komplicerade och har många bottnar.

Men det jag velat peka på här – och det är det mest fundamentala av allt jag velat lyfta fram med min beskrivning – att hur en människa tolkar världen beror helt och hållet hur klar han eller hon är över sig själv och sitt eget psyke, och om han eller hon blivit klar över distinktionen mellan begrepp som subjektivitet och objektivitet, och mellan den subjektiva och objektiva världen i sig självt.

Men med detta påstående följer också en strömvirvel av tankar. Och hela denna min text är faktiskt indragen i denna strömvirvel av tankar.

Och som jag ser det finns det inget annat sätt att förstå det jag säger än att meditera och tänka långsamt över alla dessa tankar. Det är ingen ”lättköpt” kunskap jag nu kommer med, det är jag medveten om.

Frågan är också om det ens är möjligt att förklara det jag nu är ute efter utan att utveckla varje aspekt av det jag sagt med långtgående resonemang. Nej, förmodligen inte.

Men ändå vill jag försöka nå fram till läsaren. Så hur göra?

Jag kan t ex berätta att jag skrivit mycket om psykologi i båda mina böcker. Jag har t ex beskrivit både Berdjajevs grundsyn på ”den psykologiska apparaten” och min egen. Och i min andra bok, Född 1964 – Profetiska skrifter, har jag skrivit texter som Medvetenhetens under, Det inre ljuset, Livets labyrint, Den högsta dygden, Fem råd för inre frid m m, som alla behandlar olika aspekter av människans psykologi. Och jag har också skrivit många andra texter som rör psykologi, ja i själva verket är allt det jag skriver om genomsyrat av psykologi, faktiskt också när jag skriver om politik. Och religion måste sägas.

Kan denna sista ”redovisning” göra det lättare för läsaren att förstå hur jag tänker om människan och världen? Kanske.

Eller hjälper det om jag berättar om Sokrates. Sa inte Sokrates någonstans till någon: att du menar att du kan få någon att förstå som inte tänker?

Detta är viktigt, för jag själv skriver böcker i något som skulle kunna kallas filosof, och jag bekänner mig till tron att vi måste tänka för att förstå.

Och jag säger därför utan minsta tvekan, att den som inte vill tänka kommer heller aldrig att förstå mig. Och man måste våga tänka på allt, på världshistorien, människan, konsten, religionen, politiken, psyket, etiken, metafysiken, den andliga världen, lidandet och döden, e t c. Tänkandet är en väg utan slut, och det finns inget stopp. Att börja tänka är som att släppa en kula genom kosmos, och den faller, och faller, och faller … ner i outgrundligheten … och allt det som vi aldrig kommer att få svar på.

Och det skall vi vara tacksamma för. För vi klarar inte av att bära allvetenheten börda. Vi är helt enkelt bara människor, allihopa, och inte Gud.

Men bortsett från allt det vi aldrig kommer att veta, i det nu vi nu befinner oss i, står vi i en ny punkt i världshistorien, där vi riskerar att förgöra oss själva om vi fortsätter att leva som vi gör på jorden.

Frågan är om jag har rätt när jag säger det? Det är den fråga som jag lämnar till läsaren att tänka på.

Jag tror att svaret på denna fråga inte går att finna med mindre att man läser mina böcker. Där finns nämligen svaren på hur min filosofi om människan och världen ser ut.

Jag vet, det låter nu som jag gör en ”billig” reklam för mina böcker, men det är inte sant. Jag vill bara att mina böcker skall bli lästa för att jag anser att de är viktiga för världen. Det är inte mig det handlar om. Det är vår överlevnad som mänsklighet på planeten jorden det handlar om.

Kan och vill inte säga mer om det nu.

Kulan genom kosmos slutar nämligen aldrig att falla.

Kanske blev min text en smula Sokratesisk trots allt. Mycket av ”vederläggningar” av kända människor och deras ”idéer” blev det.

Ett stålbad för tanken.

Det var meningen, det också.

/Ivar Rönnbäck

8/3 – 2017