Där jag står nu

Växla läsläge

En spretande text med syfte att förklara var jag befinner mig nu, intellektuellt och i viss mening också i mitt vardagsliv. Jag avser att skriva denna text med en bakomliggande ton av lugn, även om frågorna i sig kan vara hur laddade som helst. Tonen säger nämligen även den något om var jag står, i en fas av meditativ begrundan över det historiska världsdramat och hur jag tänker om mitt eget liv mot bakgrund av det förstnämnda. Stort tema och personligt alltså, om man så vill.

Är dock rädd att en del av det jag skriver om denna gång kommer att vara näst intill obegripligt, sett mot bakgrund av just föreningen av detta stora anslag och det personliga elementet i det jag säger. Vi får se. Kanske lyckas jag rädda min text med min sedvanliga vilja till pedagogisk klarhet.

Önsketänkande? Kanske. Det är ju också upp till betraktaren att försöka förstå mig.

Och var finns dessa läsare?

….

Allt mitt skrivande har börjat i en bekännelse om min egen felbarhet och mänskliga begränsning. Lika sant är detta som att jag på samma gång valt att forska i frågorna om vad andlig utveckling är och vad som är de psykologiska grunderna för alla mänskliga handlingar. Ett minne kan här vara på sin plats.

Tidigt, någon gång i min ungdom, kanske under min gymnasietid eller lite senare när jag började exponeras på allvar för människor med höga ”vetandeanspråk”, religiösa, politiska, akademiker och andra, så såg jag en man på TV. Han var journalist. Jag kommer ihåg att jag tilltalades av hans tilltal. Enkelt, självmedvetet, forskande, bara genuint djupsinnigt och intelligent reflekterande över den komplicerade sociala och politiska verklighet vi alla lever i. Ungefär som jag senare funnit Herodotus talar i Ryszard Kapuscinskis bok om honom. Det var något helt annat än Martinus Thomsen, Paul Brunton, tänkta ”avatater” med ”auror” på ”40 meter upp till himlen”, eller bara ”helt förvissade” svenska politiker som strider för sina uppfattningar med ”de drucknas envishet”. Hur mycket närmare kände jag inte att jag stod denne journalist. Jag minns att han kom från USA. Men jag kommer överhuvudtaget inte ihåg vem han var eller vad han pratade om.

Se, ännu en beskrivning om min felbarhet och mänskliga begränsning. Även mitt minne sviker mig ibland.

Och det säger också något om min syn på andlig utveckling. Kunskap är en levande process som filtreras genom det vi mäktar med att minnas. Minnet som all kunskaps förutsättning. Det är något helt annat än att hävda sin egen allvetenheten.

Funkar inte minnet kan vi inte lära oss någonting. Det vet alla som jobbat med demenssjuka. Något som jag gjort mycket. Dessa erfarenheter har botat mig från alla alltför högtflygande idéer om människan och hennes andliga utvecklingsmöjligheter. En gång mötte jag en shaman som även han hade blivit dement. Det sa något. Att tänka på för alla som läser denna text och som är besjälade av ett religiöst och andligt sökande.

….

För en tid sedan fick jag en present av min flickvän, en Buddha i trä inköpt i Vietnam. Den sitter nu överst i min bokhylla och utstrålar sitt orubbliga och koncentrerade lugn, till min stora glädje. Den är så mästerligt gjord och tänkt, som om skaparen på något sätt stått i förbindelse själv med Buddha när han eller hon gjorde den. Det här är religion som står mig ohyggligt mycket närmare än någon katolsk eller lutheransk bekännelse. Religion återbördad till det mest essentiella av allt, oss själva och vår egen förmåga att lösa våra egna existentiella och psykologiska dilemman. Det säger jag som på samma gång anser mig vara kristen. Vilket djup finns inte i religionens värld. Och vilka konflikter.

….

I mina böcker har jag sagt nog. Javisst kan jag säga mer om allt, men det jag sagt är verkligen nog. Och jag kan dö i frid.

Denna vetskap skapar ett stort lugn i mitt liv.

Förstå det.

….

Jorge Videla, argentinsk president och diktator mellan åren 1976-1981. Ansvarig för det s k ”smutsiga kriget” under denna tid. Videla och hans lakejer förverkligade en politik med brott mot mänskliga rättigheter i en av många latinamerikanska tappningar: bl a på så sätt att man kastade ut människor som man ville bli av med från flygplan mitt ute i havet. Henry Kissinger och Ronald Reagan gav deras stöd till denna galning.

Jag har hört Barack Obama säga att USA mest har gjort gott för världen. Jag har alltid undrat om Barack Obama helt lyckats riva bort en av de viktigaste sidorna ur ”historiens bok”. Den som berättar om de sanna konsekvenserna av amerikansk utrikespolitik. Mina tankar om Obama är fortfarande lika kluvna som de alltid varit. En nästan obegriplig paradox av ljus och mörker bor i honom. Men samma uppfattning har jag om de flesta andra människor på denna jord. Människor är barn av anden och av jorden och bara ”mystiska omständigheter” bestämmer vilken av dessa röster som talar djupast inom dom. Själv är jag pacifist, och det förändrar hela saken. Bara om man läser mina böcker kan man förstå vad det betyder.

….

På senare tid har jag grävt djupare i Noam Chomsky tankevärld. Kan inte säga annat än att jag känner den djupaste respekt för denna man. Ibland är dock karln helt obegriplig, t ex när man tänker på att han lyckats skriva över hundra böcker, och han tror att någon skall lyckas följa med honom på denna långa litterära resa. Jag har skrivit två, och det säger allt. Himmel och jord finns mellan mig och Chomsky i detta avseende.

Likväl, Chomsky är en fantastisk människa och en fantastisk källa att gå till för varje radikal och samhällsengagerad människa. Ett hav av kunskap är vad han är. Och en synnerligen generös själ som oförtrutet kommunicerar med de som vill lyssna och som kämpar för en bättre värld.

Chomskys kritik mot Obama är i vissa stycken mer svidande än min, och jag måste tillstå att Chomsky nog sett klarare på Obama tidigare än vad jag själv gjort. En del av denna klarhet hos honom beror nog på att han är amerikan och står närmare sitt eget lands förhållanden än vad jag gör. Annat beror säkert just på att han är så spränglärd. Jag själv har betraktat USA och Obama från mitt håll, svensk, konstnärligt och psykologiskt orienterad filosof som jag är. Och då blir utfallet utan tvekan annorlunda.

Men nu måste jag säga att jag riskerar att bli precis så obegriplig som jag skrev om i inledningen av denna text. Min relation till både Chomsky och Obama har nämligen så många sidor att de inte låter sig beskrivas bra i en kort text av det här slaget. Det är endast möjligt i en mer omfattande bok, som en avhandling eller något sådant. Det intressanta är dock att livets alla stora komplikationer kan komma fram även i en kort beskrivning som denna. Tre personer talar om världen, Chomsky, Obama och jag, och alla talar om världen utifrån sina egna subjektiva och mentala förutsättningar. Och i detta faktum är det helt visst lätt att bli både osäker och förvirrad. Universum, världshistorien, världspolitiken och de psykologiska bakgrunderna är helt enkelt ofantligt stora frågor att bena ut, för såväl lärda akademiker, som filosofer, konstnärer, politiker eller vem som helst annan. Och det gäller självfallet också när det kommer till att förstå en djupsinnig och extremt påläst person som Chomsky. Och detsamma gäller självfallet också en politiker som Obama, som har ett arbetsfält som nästan är övermänskligt stort. Så frågan blir vad vi skall ta oss till med detta intellektuella dilemma. Ett par exempel på hur dessa komplikationer kan se ut kanske kan göra saken tydligare.

Chomsky, t ex, må vara mer kritisk till Obama än mig, men i vissa fall tror jag faktiskt att jag är ännu mer kritisk än han, även om jag i min sista bok inte fått det att låta så. Ja Chomsky riktar, som dom som har läst honom vet, en svidande kritik mot Obamas utrikespolitik men sant är också att jag inte uppfattat att Chomsky hyser lika radikalt pacifistiska övertygelser som jag själv även om han skrivit så uttryckligt kritiskt om Obama och den militarism han företräder. Och tittar man på hans kritik mot kapitalismen så hamnar man ungefär i samma situation, att min kritik även här går ännu djupare än Chomskys, trots att han måste sägas vara en av de mest radikala kritikerna av den politiska och ekonomiska makteliten som finns i USA, och trots att jag själv gett ett uttryckligare bifall till Obama.

Obegripligt?

Det här vill jag säga.

Alla som har ett uns av förstånd förstår nu att här öppnar sig ett hav av frågor under våra fötter. För hur skall jag t ex lyckas förklara alla skillnader i våra uppfattningar om de ändlösa frågor som rör krig och fred och ekonomi utan att ta ut svängarna ordentligt? Omöjligt, helt enkelt.

Frågan blir vad jag skall ta mig till med denna slutsats? Vad sägs om det här. Kanske bara vädja till mina läsare att läsa Chomskys och mina egna böcker och ställa dom bredvid varandra, och sedan också jämföra våra synpunkter på Obama med denna kunskap i bagaget? Det jag måste säga om mitt förslag är dock att jag tvivlar på att så många är så intresserade av att ge sig i kast med detta projekt. Och många skäl kan man ange för det. Att jag själv är för okänd som tänkare för att det skulle vara av intresse för så många, att intresset för pacifism som politisk väg är för svalt, att Chomskys böcker är för många, att Chomskys tankevärld är för ogenomtränglig, att Obamas politiska gärning är för omfattande och mångsidig, att min egen världsåskådning upplevs som för ”mörk”, för ”mystisk”, för ”djup”, för radikal e t c. Hinder hela vägen alltså. Och också mycket påtagliga sådana.

Och vart ställer det mig? Just nu alltså.

Efter meditation över detta dilemma blir mitt svar att jag tror jag väljer att släppa hela bollen med detta sagt, vetandes att jag i alla fall fått ur mig något som jag haft på hjärtat: att Chomsky fått en särskild betydelse för mig på senare tid som han tidigare inte haft, att Chomsky fått ett särskilt erkännande från mig för att han lyckats öppna mina ögon för saker som jag tidigare inte vetat, men samtidigt att jag upplevt att det finns olikheter mellan oss som jag inte kan underlåta att uttrycka. Och jag har också fått chansen att uttrycka att min kritik mot Obama blivit än mer svidande än vad den varit, nu efter att han verkat som USA’s president i åtta år och nu också lämnat sin post. Mycket av det jag skrivit om honom skrevs också tidigt av hans presidentskap. Tid har m a o förflutit och jag har fått chansen att se vem han var i praktiken. En del saker han gjort har gjort mig djupt nedstämd och besviken. En upplevelse som jag, som det verkar, delar med många. Jag säger detta trots att jag redan i inledningen var tämligen illusionslös om honom. Men det förändrar ändå inte det förhållandet att han lyckats göra mig upprörd. Efter han blev president har jag lyssnat på tal av honom där jag inte kunde höra en skillnad på honom eller George W Bush. Så lät han inte före sitt tillträde. Hemskt har det ibland varit att se hans förvandling. En förvandling som jag också tror är reell. Och jag tror han vet det själv. Han talar nämligen inte med samma moraliska patos som tidigare, och hela tonen i hans röst avslöjar honom. Han vet – innerst inne – att han förlorat något.

Jag blir ledsen när jag ser det. Han kunde valt en annan väg, men det gjorde han inte. Och många har dött onödigt för hans skull. Obama har blod upp till armbågarna. Det är sanningen. Inga vackra ord i världen kan dölja detta faktum.

Men detta är världspolitikens villkor och många andra är inte så mycket bättre. Helt illusionslös är jag i detta avseende, och som alltid också mycket främmande inför.

I frågorna som rör krig och fred känner jag mig mycket ensam. Förmodligen korrekt att säga att inget har som det satt sin prägel på mitt liv.

….

Ett faktum.

Jag skulle utan tvekan kunna bli en munk där jag står idag, ägandes ingenting mer än kläderna jag har på kroppen, med endast en brits att sova på, kringvandrande som en icke-våldspredikant. Och detta är sant. Jag känner mig heligt likgiltig inför pengar, rikedom, kändisskap, berömmelse, makt och allt sådant.

Till livet känner jag en enorm och outrotlig kärlek. Varje planta lever i mig, varje djur, varje människa. Jag är så oändligt tacksam för livets gåva, det liv Gud har gett oss alla. Med varje cell i min kropp vill jag bejaka det livet.

Av hela mitt hjärta.

….

I min text Ett försök till en global kulturkritik uttryckte jag en del svidande kritik mot flera aspekter av den mänskliga kulturen i nutiden i sin helhet. Denna kritik kvarstår och har bara blivit än så mer accentuerad i mig. Jag känner en smärtsam och mycket grav leda på mycket av den mänskliga kulturen på planeten jorden så som den uttrycks idag. Jag känner mig beklämd över den låga kvalité som mycket av bildkonsten håller idag, och jag känner mig beklämd över detsamma när det kommer till musiken och arkitekturen. Allt detta skrev jag också mycket utförligt om i min text med namnet som jag angav ovan.

Men ännu mer tragisk finner jag människans besatthet av våld och spänning i filmernas, tv-seriernas och litteraturens värld är. Det är som hela världen blivit skvatt galen i sitt traktande efter spänning, efter den spänning som kommer av att vara nära och bevittna våld, grymheter och död. Jag är djupt övertygad om att genomskådandet av vad denna dragning mot spänning innebär är ett av de mest avgörande momenten på den andliga vägen som människan har att vandra. När människan lyckas tränga bakom den tomhet, ytlighet och innehållslöshet som jagande efter ständiga spänningstillstånd innebär, ja först då tror jag en sant icke-våldslig kultur kan uppstå på planeten jorden.

Och jag anser att en sådan icke-våldslig kultur på vår sargade planet är av nöden trängande. Så mycket av mitt skrivande handlar om detta. Det har verkligen under mycket lång tid varit min övertygelse, att den dikotomi som måste lyftas fram och medvetandegöras framför alla andra är dikotomin mellan våld kontra icke-våld. Och jag talar då om våld i alla dess former. Det våld som vi riktar mot våra egna och andras psyken. Det våld som vi riktar mot de fattiga. Det våld som vi riktar mot naturen. Och självfallet då också det våld vi tror skall lösa våra konflikter mellan nationer, etniska grupper, ideologier e t c.

Människans stora sjukdom stavas V-Å-L-D. Det är min tro. Och det har jag velat säga även i denna text.

I mina böcker har jag också drivit denna tes starkare än jag uppfattar de flesta andra gör, att hela vår världs framtid är beroende av att vi kommer tillrätta med våldet i oss själva. Jag är, och har länge varit, förvissad om att bara en kultur byggd på icke-våld har en chans att överleva. Det är ett av de riktigt stora nya elementen i vår framtida globala kultur.

Och ingen utopism ligger heller i detta sätt att betrakta världen. Tvärtom, det är våldets och krigets väg som är utopiskt. Återigen kan det vara värt att påminna om Howard Zinns ord: War itself is the enemy against the human race.

Howard Zinn. Tror inte jag funnit någon som tänkt lika klartänkta tankar om krig och fred som han. Läs hans Passionate Declarations: Essays on War and Justice så får ni se själva. En guldgruva av kloka tankar för alla sanningsälskande människor.

….

Det händer att jag ibland läser fem böcker samtidigt. Skälet till det är att jag blir lätt uttråkad av för ensidig input. Kunskap är sann lycka för mig och jag älskar när min själ blir utmanad av olika perspektiv samtidigt. Så kan livet vara för en person som skriver böcker om andlig utveckling. Jag beslöt mig tidigt för att mitt liv skulle innebära ett sökande efter sanningen, och i detta sökande har böckerna varit en oundgänglig del. Därför står jag där jag gör idag.

….

I skrivande stund är jag 52 år. I hela mitt liv har jag ägt nästan ingenting. Jag har föraktat ägandet av massa grejer från den dag jag blev medveten om de fattigas villkor i världen.

I arton års ålder dristade jag mig att köpa en fin sportcykel med bockstyre och tio växlar. Den kunde jag ha i några få månader innan det brann inom mig av en moralisk plåga av att cykla omkring på en sådan dyrgrip samtidigt som andra människor svälter. Det slutade med att jag sålde hojen och köpte mig en oväxlad herrcykel för tusen spänn jämt istället. Då försvann min moraliska plåga och jag fick sinnesfriden åter.

Jag har aldrig ägt en bil.

Jag aldrig ägt många möbler och jag har aldrig ägt ett dyrt hem.

Men jag äger ett el-piano. Det har jag älskat.

Jag skulle kunna bli musiker. Musiken har alltid varit en viktig del av min värld. Mina föräldrar har berättat för mig att jag började dansa redan i min spjälsäng.

….

Håller just nu på att läsa klart Naomi Kleins bok Det här förändrar allt – Kapitalismen kontra klimatet. Klein är som jag ser det fantastisk och hon har lyckats skriva en lika fantastisk bok som hon själv är. Hon har med sin bok så tydligt som man kan önska lyckats visa att det inte går att lyckas lösa klimatfrågan inom ett marknadsliberalt och kapitalistiskt ramverk. Det är helt enkelt en illusion att det skulle gå att göra det. Återigen denna så stora fråga. En fråga som jag, som sagt, själv också anser mig ganska svarslös inför. Med ett är jag i alla fall säker på, och det är att En grön planet kräver en röd ekonomi. Frågan är bara vad det betyder i praktiken. Måhända skriver jag en hel bok om det i framtiden. Och med samma titel. Det skulle locka mig.

….

Jag är uppvuxen i ett villakvarter i Luleå i Norrbotten. Nära vårt hus fanns ett berg som heter Ormberget. På detta berg fanns ett elljusspår som jag var och sprang på ofta. Det var en lugn miljö nära skog och mark jag växte upp i. Inte som Bagdad, Aleppo, Kabul, Medellin, eller Rio de Janeiro, eller ens som Rinkeby i Stockholm, Rosengård i Malmö eller Örnäset i Luleå. Detta har format mig, på gott och ont.

Men uppväxtmiljön är något att övervinna för alla. Det är varje människas uppgift att genomskåda sina präglingar och bli sant fri från det som skapat den egna blindheten.

Jag har rest mycket. Det har hjälpt mig att övervinna mina präglingar. Numera är Luleå ett namn på kartan bland många andra. Men jag tycker fortfarande om Luleå. Det är en lugn stad som är vacker genom att den ligger nära havet. Och utan tvekan känner jag mig hemma där. Fortfarande.

….

Nyligen läst klart Peter Glas bok Först blir det alldeles vitt. En informativ och helt fantastisk bok om atombombens historia och tillkomst. För mig som pacifist kan jag inte annat än vara tacksam för den kunskap som finns i denna bok, och för det själfulla mod som boken är skriven genom. Peter har haft modet och den inre styrkan att skriva en bok om ett problem som många värjer sig inför för att det är så tungt att tänka på. Jag säger mod och styrka därför att han vågat ställa sig apart i förhållande till de folkliga trenderna och därför att han hållit fast vid sitt intresse och drivit detta viktiga litterära projekt i land. All heder till Peter för det. Unik vill jag göra till hans andra namn.

Egentligen är hans riktiga namn Örjan Gerhardssons, men hans böcker är skrivna under pseudonymen Peter Glas. Nu har jag gett honom ett tredje. Hoppas han inte misstycker för det. Plats för en glad emoji här.

….

Ibland skriver jag otroligt enkelt. Som i denna text. Flera skäl finns för det. Jag är urless på alltför stor intellektualism. Jag drivs av en pedagogisk och givande vilja. Jag tror inte på tanken att det är de s k intellektuella som måste ta på sig att rädda världen, utan det måste vi alla göra tillsammans, lärd och olärd. Och så är det också det där med mina konstnärliga passioner förståss. Det är en lång historia, men enkelt uttryckt: jag vill uttrycka något som finns djupt inne i mig själv, och det bara antar den form som det får vid varje givet tillfälle. Och jag måste säga det, att sällan drivs jag av en vilja att briljera med min beläsenhet. Den viljan finns helt enkelt inte i mig. Allt detta gör att mitt skrivande får den form det får. Det handlar om moral och konst. Det är nog det jag försöker säga här.

….

Människor leker mycket nuförtiden. På TV och på Internet. Och så konsumerar människor fantasy och fiction med avancerad digital teknik i en omfattning som vi aldrig gjort förr. Jag undrar: var har alla vuxna människor tagit vägen? Jag kan inte säga annat än att jag tycker alla lekprogram i TV med alla sina kändisar och alla superdigitaliserade fantasyfilmer är ett symptom på det jag diskuterat tidigare, att den kulturella nivån har fallit i världen till nivåer som inte gör någon djupsinnig och samvetsöm människa glad. Självklart är det okej att leka och ha kul ibland, men det är faktiskt inte kul när den ytliga kulturen tränger undan den riktigt djupa och kvalitativa kulturen, den som är skapade av människor med större intellektuella, konstnärliga och emotionella resurser. Jag finner faktiskt detta halvt olidligt. Jag själv har gjort det till mitt livs stora mission att skriva böcker om mänsklighetens överlevnad på jorden och att utforska de djupaste religiösa och psykologiska grunderna för varför människor handlar som de gör, medan många andra mest tycks ägna sin tid åt annat. T ex att leka bort sin tid i offentlighetens ljus. Eller att producera fantasy och fiction, i form av böcker eller filmer, som mest är en flykt från de verkliga globala problem som vi alla står inför.

Och sanningen är att jag och mina likar får kämpa med allt vi har, med vår tid och våra pengar och hela våra liv för att nå ut med det vi har att säga, samtidigt som andra tjänar grova pengar på att leka i TV eller skapa kultur med verklighetsflykt som främsta motiv. Jag säger att detta är ingen väg framåt. Detta är en väg till fördärvet. Hur många gånger skall jag behöva säga det: att man måste tänka för att förstå. Och tänker man inga riktigt djupa tankar så kommer man inte förstå. Och när den offentliga kulturen, på TV och i filmer och i litteraturen och i bildkonsten e t c inte innehåller annat än yta och lek och fantasier, ja då faller människan neråt i sin omdömesförmåga.

Och var det kan sluta vet vi alla. Hiroshima, Nagasaki, Auschwitz, Treblinka är alla kända destinationer på människans väg när hon slutat tänka.

Idag står mänskligheten också med ett ständigt eskalerande klimathot som kan rita om hela världskartan bokstavligt och göra vår fortsatta existens på jorden omöjlig om det får fortsätta som det gör. Men vad gör vi? Vi leker och vi konsumerar fantasier, och vi är försjunkna i våra mobiltelefoner, och vi jagar pengar i en allt mer hyperbol global världsekonomi.

Vad säga? Läs mina böcker. De är en djup kontrast till mycket av kulturen av idag.

Jag vet, de är inte ofelbara skapelser, men de ÄR djupa och de innehåller mycket att tänka på som är livsavgörande för vår framtid som människor på jorden. Om detta har jag heller inga tvivel. Mina böcker är inte skrivna utan intellektuellt självförtroende. Tvärtom: jag är förvissad om deras inneboende kvalitéer, även om jag också vet att de innehåller ”brister”. Men det är så det är att vara människa. Det absolut rena gudomliga ljuset kommer inte från någon av oss.

Jag själv är inte undantaget från detta faktum.

….

Ännu en bok.

Läst igenom Nikolaj Berdjajevs The end of time för en kort tid sedan. En bok som jag faktiskt inte hade läst innan jag skrev min bok om honom. Denna bok förändrar ingenting i sak i min syn på honom men trots det så gav den mig en ny bild av varför jag uppskattar Berdjajev så mycket. I förordet till min bok om honom skrev jag att jag inte funnit någon modernare 1800- och 1900-tals tänkare än honom. Och efter att nu ha läst The end of time så kan jag bara understryka hur jag uppfattat honom tidigare. Ibland är han komiskt framsynt och medveten om de fördolda tilldragelser som styr världen, och jag säger det med replik till alla som hävdat andra tänkares klokhet och kunskap om världens alla tilldragelser. John Maynard Keynes, t ex, står ljusår efter Berdjajev, samtliga nutida svenska politiker gör det, många stora och framstående konstnärer gör det, för att inte tala då också om många av aktörerna bakom de stora mediabolagen, som inte lyckas få fram en sammanhängande analys av de stora globala hotbilder som vi alla lever med nu. Och denna lista skulle gå att göra lång. Berdjajev är verkligen ett unikum i världen bland världens alla tänkare, och The end of time bekräftar bara detta faktum så tydligt som det bara går att göra.

Nej, det betyder inte att Berdjajev heller förkroppsligar allvetenheten, han har sina fel och brister han också, men det betyder bara att Berdjajev måste äras för det han verkligen klarat av att ge världen och att vi gör klokast i att titta närmare på denna halvt bortglömda filosof.

Kan jag själv bidra med att Berdjajev på nytt blir upptagen till behandling i det offentliga rummet så blir ingen mer glad än jag. Med det sagt vill jag bara säga: läs honom! Och läs hans egna böcker, för Berdjajev kan verkligen tala för sig själv. Man kan förvisso också läsa min introduktion om honom, och den har sina odiskutabla förtjänster, men givetvis är det också så att Berdjajevs egna böcker är bästa vägen till honom själv. Omöjligt att komma undan detta faktum är det. Det gäller också när man läser mig.

….

Om tiden.

Den förefaller mig alltmer illusorisk. Det är den eviga tiden som är den egentliga tiden. Detta släpper jag som en gåta att grubbla på. Stort tema. Jag kan omöjligt göra denna så stora fråga rättvisa här. Men kanske någon unik själ anar vad som ligger bakom dessa rader. Hela min höst 2016 var en lång meditation där denna fråga var en del av det som jag gick och tänkte på. Och resultatet var dessa rader, som ett mysterium även för mig själv som jag inte kan helt förklara.

Det går att släppa frågor som man ännu inte har svar på. Det är inget fel att göra det.

….

Jag har tänkt mycket på människor som torterar andra människor, och på de som är ansvariga för att det sker, de som står bakom, politikerna, militärerna, ”säkerhetstjänsten” och andra. Den slutsats jag kommit fram till är att vi aldrig kan acceptera att det är okej att det sker, men också att rädslan för tortyr skall få styra oss i våra liv. Den veritabla skräck som vi alla kan känna inför tortyr får, menar jag, aldrig få sista ordet. Det som händer om vi tillåter att det sker är att alla samhällen tystnar inför vad de ansvariga för dessa handlingar hotar oss med, och den vägen leder bara till det yttersta mörkret. En värld av mörker där alla är rädda och tystnar inför ondskan.

Frågan blir hur vi skall jobba mot att torterarna och de ansvariga bakom den skall få styra världen. Jag tror det är genom att vi tillsammans, vi alla vanliga människor, organiserar oss i icke-våldsrörelser, politiskt och i vår vardag och lever våra liv för något helt annat. Vi får fortsätta fostra våra barn i kärlek, odla våra trädgårdar, sitta på caféer med våra vänner, dansa, spela musik och gå på teater o s v. Det är återigen vår kultur det handlar om, summan av alla våra sociala och politiska och privata handlingar som kan bli den starka mylla där våldet och skräcken aldrig kan få en chans att växa sig stark i våra samhällen.

Men ytterst, när vi börjar tänka på detta, så kommer vi också ofrånkomligt att börja tänka på frågorna om Gud, om hans eller hennes eventuella allmakt och om människans frihet och om Guds existens överhuvudtaget. Och det är Där frågorna avgörs, i hur vi väljer att tänka och förstå dessa frågor. Och människor som väljer att tortera och plåga och skrämma andra människor med tortyr och hot om tortyr har gett sig själv sina svar, medan vi som valt bort tortyr som väg har gett oss helt andra svar. Nu skall jag inte här gå in på dessa oerhörda metafysiska och existentiella frågor eftersom jag så utförligt skrivit om detta i mina böcker, men ett kan jag i alla fall säga: och det är att Gud för mig är mer än en fråga om tro utan det är också en fråga om erfarenhet. Mitt livs andliga erfarenheter talar helt enkelt om för mig att det finns mer i världen än det vi ser med våra ögon, och det är från dessa erfarenheter jag lever och hämtar min kraft. Jag tänker också att dessa plågoandar som torterarna är, är små människor som inte förstått Guds och livets och universums storhet och vilken kraft som finns bakom alltsammans. Dom tror att dom kan göra vad som helst, att ingen ser dom och att dom kommer att komma undan livets och universums och Guds lagar. Men jag är helt förvissad om att detta är en förhastad och helt ogenomtänkt slutsats. Vet jag själv hur det är med Guds dom? Nej, för jag är inte Gud utan bara en liten människa. Men jag vet att Gud finns och i denna vetskap har jag överlåtit frågan om domen över alla mänskliga handlingar till Han/Henne som är den enda makt som har omdömet att lösa denna fråga.

Jag vet, detta rör stora frågor där alla slutsatser om livet ställs på spel, frågorna om världsreligionernas korrekthet, frågorna om frihet och frälsning, och Guds straff och väsen, om etik och frågorna om karma och reinkarnation, ja om allt. Men bortom och samtidigt mycket nära står också den mycket konkreta frågan om tortyr, och den helvetiska plåga som den utgör. Och jag vet i mitt innersta, att tortyr är en av livets största anomalier och att det samhälle som öppnar dörren för denna anomali redan har börjat sin egen väg till sin egen förintelse. Och därför måste den bekämpas. Och det med alla medel vi har. Och vi kan börja med att fostra våra barn i kärlek för att de aldrig skall själva skall bli denna anomalis talesmän och taleskvinnor och verkställare.

Jag tänker att detta är sanningen. Att vi med ett blödande och kännande hjärta förhindrar många onda gärningar och att det bästa vi kan göra är att ta hand om våra barn med ett sådant hjärta.

Jag tänker också att det är detta som torterarna aldrig vet. Och däri ligger också deras egen blindhet och orsaken till varför de kan göra som de gör.

Dom har en lång väg tillbaka innan de upptäcker det. Hur svår den vägen kommer att bli kanske bara dom själva och Gud avgör.

Ett är jag dock säker på. Att de kommer att lida stort när de upptäcker vad de gjort. Samvetsrörelsen i mig själv är det som gör att jag kan säga detta med sådan säkerhet. Det är en erfarenhet som vi alla kan känna igenom oss i.

Vem är utan synd? Inte jag i alla fall.

….

Den här texten börjar nu lida mot sitt slut. Jag kan inte säga annat än att den i vissa stycken blev så obegriplig som jag befarade. Och det som har gjort att den blivit det är att jag inte förklarat rationellt vilka litterära och empiriska grunder jag har för allt jag påstått. Jag har t ex inte citerat vare sig Chomsky, Obama eller Berdjajev, och jag har heller inte styrkt påståendena om Henry Kissingers eller Ronald Reagans stöd till Jorge Videla. Och inte heller har jag förklarat varför jag så sågat John Maynard Keynes, våra nutida svenska politiker, många av vår världs stora bildskapare och de människor som står bakom de stora mediabolagen. Allt detta och mycket mer gör att man kan säga att min text lider brist på en helt igenom rationell begriplighet. Men jag måste få försvara mitt upplägg. Berdjajevs och Peter Glas och Naomi Kleins och Howard Zinns böcker kan människor läsa själv och själva bedöma om det ligger något i det jag säger. Och Chomskys litterära produktion är verkligen så omfattande att det är omöjligt att göra honom rättvisa i en kort text som denna. Och Obama, ja vad säga om honom? Jag vad skall jag säga om hans drönarkrig, hans maffialiknande avrättning av Usama Bin Laden, om hans kapitala misslyckande i hans förmåga att påbörja nedrustningen av kärnvapen, men samtidigt också hur man skall förstå det USA som han själv tog på sig att försöka styra. Varje tänkande människa förstår att allt detta är ett hav av frågor, och att jag omöjligt kan skriva något klokt om detta utan att bli utförlig.

Men utförlighet har inte varit mitt mål med denna text, jag har tvärtom försökt att nå fram till mina läsare med fragment av kunskap och mystik och känslor och ett elementärt förnuft och allt det som finns av hjärta och intuition i mig. Och jag har velat kommunicera med dessa medel för att försöka förklara något om hur det är att leva som mig med alla dessa stora globala hotbilder som vi lever med i nutiden. Det jag tänker är att en intelligent och intuitiv och känslig och vaken läsare kommer att förstå allt detta, och att min text därför kan ge något speciellt just till dessa läsare. Det jag velat är att nå fram med en slags kommunikation med det som ligger under ytan, med det som finns där osynligt när man kommunicerar från hjärta till hjärta.

Om jag sen har lyckats med detta är en helt annan fråga.

I inledningen av denna text frågade jag mig: var finns dessa läsare? Den frågan vill jag nu slutgiltigt låta dröja kvar som en hängande fråga i luften. Min erfarenhet är att inte många orkar följa mig på den filosofiska väg jag går. Man stänger dörren till mig innan jag fått en ärlig chans att förklara min sak. Jag vet, det jag skriver om är prövande och utmanande för sinnet och våra nutida politiska lösningar, men det hindrar inte att det jag skriver om är av värde. Det jag hoppas på är att tiden skall tala för mig och att det skall komma förändringar.

Blev tonen så lugn som jag tänkt med denna text? Jag tror inte det. Svårt helt enkelt att förhålla sig lugn i förhållande till frågor som tortyr, krig och den iskalla och livsfientliga kapitalism som dominerar världen. Men det blev också en berättelse om att ta en löprunda på Ormberget i Luleå, om den Buddhastaty som står uppställd i min bokhylla, om kärleken till barn och om det havsnära Luleå som jag vuxit upp i. Allt detta tillhör också mitt liv, och det är också en del av min vardag som står ganska långt bort från den terror och det förtryck som jag så ofta annars skriver om. Hoppas att detta i alla fall skall ha gett någon form av informativ balans till mina läsare. Bra att veta för alla som följer mig tänker jag att det är. Mitt liv är lika kantat av det livsnära och vardagliga som det är för någon annan. Jag är inte så udda eller konstig som det ibland kan tyckas. Inte alls faktiskt – en mycket konkret och livsnära filosof är jag.

/Ivar Rönnbäck

5/6-2017