Foto: Evelina Rönnbäck. (2014)

 

En kort och tillsynes obegriplig berättelse om mig.

Mitt liv kan inte återges i några korta ordalag, precis som ingen annans kan göra det heller. Vi är alla ett mikrokosmos, en hel värld i sig själv. Det är ett ord att sjunka in i, mikrokosmos. Vad betyder egentligen det? Och varför har jag valt att använda det?

Född 1964. Det är jag. Uppvuxen i Luleå. Det är jag också. Ibland tycks det som mitt liv började med en stormande inre kris jag gick igenom i runt tjugoårsåldern och lite efter. Så när är jag född egentligen? Då, eller enligt mitt födelsebevis? Eller kanske långt tillbaka i urtiden där allting började? Ännu ett ord, urtiden. Varför har jag valt att använda det?

Ut ur min kris kom jag i alla fall med den medvetna förståelsen att jag visste alltför lite om världen, så då började jag läsa böcker om gud-vet-allt. Visst, jag hade börjat läsa djupsinnig litteratur flera år tidigare, men sant är ändå att det hände något där borta i den stora turbulensen. Ett tag kändes det som jag bodde på biblioteket, djupt nerbockad över alla möjliga böcker. Det här var före internet. Det kan vara värt att ha i åtanke.

Det där med djupet i mig. Som ung kille och ung man fick jag ofta höra att jag var för djup. Jag svek alla dessa människors förväntningar på mig att jag skulle ändra på mig och började skriva böcker i filosofi istället. Är inte detta en smula komiskt.

Vem är den första avgörande intellektuella inflytelsen i mitt liv? Jag skulle säga att det är Carl Gustav Jung. Han stötte jag på 1988. Det kan tyckas märkligt att jag nämner just honom eftersom han kom in så sent i mitt liv, men så är det i alla fall. Jung var mannen som förändrade mitt liv i grunden, och jag kan inte underlåta att nämna honom när jag skall försöka teckna någon form av bakgrund till där jag står idag.

Ganska många år innan jag stötte på Carl Gustav Jung blev jag pacifist. Min pacifistiska livssyn är en av de djupaste delarna i mig och är också en av de delar i min filosofi jag utvecklat mest djupgående tankar om.

Jag har genom åren hunnit resa mycket i mitt liv. Något som jag känner en klimatskuld för. Men sant är också att jag varit tvungen att resa. För en människa som jag som skriver om världen måste också vara i världen för att förstå den. Livet innehåller ibland obegripliga paradoxer som man måste lära sig förhålla sig till. Man får känna vart andens vind blåser. Inte sällan har jag rest ensam. Resor har varit lycka och meditation för mig, men också källor till bottenlös sorg. Mina resor har aldrig varit resor för sol och bad, utan jag har rest för att lära känna och förstå världen, och för att skriva om denna värld måste sägas. Inte en liten del av mina filosofiska texter är skrivna med mina resor som grund.

Mitt yrkesliv har aldrig varit min stora passion i livet. I själva verket har det varit så att jag mestadels arbetat med en mängd olika saker mest för att ha en försörjning medan jag skriver böcker i filosofi. Men jag har otvivelaktigt också lärt mig mycket av alla mina jobb. Och den kunskapen är jag oerhört tacksam för.

Har också en ca 6-årig universitetsutbildning i bagaget. Skulle beskriva den som en bred utbildning i humaniora med psykologi och religion som fördjupningsämnen. Det sista säger mycket om mig.

Min far gick bort i en hjärntumör år 2012. Jag betraktar honom som en osedvanligt sveklös och snäll person. En man som är uppvuxen i den norrbottniska landsbygden men som en stor del av sitt yrkesliv arbetat som ombudsman för SIF (Svenska industritjänstemannaförbundet). Han var pratsam, samhällsengagerad och tyckte om att vistas i skog och mark. Ett av hans många intressen var att sjunga i kör. Med min pappa är jag helt försonad och jag har älskat honom djupt. Fick en riktig pappa, något som jag bara kan tacka den högsta makten för. Mitt liv hade sett annorlunda ut utan honom.

Min mamma har varit konstnär. Uppvuxen i de norrbottniska urskogarna där det endast fanns några kåkar fann hon redan från tidiga barnsben vägen in i konsten och litteraturen. Jag finner detta lika vackert som förunderligt. Jag står henne nära där min mor. Ibland har jag mediterat över detta faktum att hennes rötter i denna norrbottniska ”urvärld” även finns i mig och att detta är ett av skälen till varför mitt liv och mitt skrivande har tagit den form som det har. Obegripligt för de som inte reflekterar över de andliga djupen, men för mig är det en verklighet jag inte kan förneka. Min mamma är i skrivande stund fortfarande i livet. 85 år gammal är hon. Helt klar i knoppen. För några veckor sedan var hon och köpte sig mer konstmaterial. Hennes kärlek till konsten har aldrig lämnat henne. Precis som min kärlek till henne aldrig lämnat mig.

Jag har en bror och en syster. Båda är urkrafter på sitt eget vis. Dom får berätta om sig själva, om dom vill. Båda har min odelade kärlek.

Jag har inga barn. Jag har inte velat sätta ett barn till världen som med största sannolikhet är på väg mot globala kriser av monstruösa proportioner. Att bli pappa tillhör heller inte mitt öde denna gång. Mitt öde är att skriva böcker i filosofi om frågan om mänsklighetens hela överlevnad på planeten jorden. Så ser jag på saken.

Just nu har jag genomdrivit en radikal förändring av mitt liv på så sätt att jag börjat ägna mig åt bildkonst. En av de djupaste drömmarna i mitt liv som nu är på väg att bli verklighet. Vad säga? Att det är ren och skär lycka i mig. Äntligen! Först efter färdigställandet av min tredje bok kände jag att jag kunde ta detta steg i livet. Helt fri att nu börja med det som jag så länge drömt om! Magiskt är vad det är!

Läser just nu också böcker med det mycket specifika syftet att skriva en ny bok. Mycket osäkert dock om den alls blir av. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Under alla omständigheter är det ett stimulerande projekt jag har i åtanke.

Något mer att tillägga, så här i det korta formatet? Kanske detta, som att jag inte varit berusad sedan 1993. Ja, jag kan dricka en öl någon gång till maten men jag är aldrig berusad. Jag tycker om att leva med ett klart medvetande. En annan sak på samma spår är att jag aldrig heller tagit någon form av tyngre droger. Jag har aldrig dragits till den typen av liv och vill heller inte vara en del av de kriminella strukturer som ligger bakom all droghandel. Mitt liv har istället från tidig ålder gått i en helt annan riktning, längs den fria filosofins och religionens vägar, och det är också denna väg jag skriver om i mina böcker och vill propagera för. Jag tror inte det är ”den stenade människan” som kommer att ta på sig och klara av att rädda världen, utan tvärtom så krävs det nyktra sinnen för att göra det. Det kan tyckas provocerande för vissa, men förhoppningsvis också lika tankeväckande och upplyftande för andra. Med dessa ord avser jag dock att lämna denna min mycket korta berättelse om mig själv. Läsaren kan finna mer information om mig och mitt liv i mina böcker, även om de inte alls är menade som självbiografier av något slag. Det som jag skrivit om mig själv i mina böcker har jag skrivit för att belysa de filosofiska frågor jag vill diskutera. Det säger jag också som den mycket förtegna människa jag kan vara om mitt privatliv. Det finns faktiskt gränser för hur öppen en människa bör vara i den här världen. Vist är att veta vad som passar sig att göra i olika sammanhang. Att skriva för hela världen är inte som att tala med en god vän.

8 oktober 2019